Jag har inte skrivit på ett tag och egentligen handlar det nog inte om tid... Det handlar om att min uttmattning som troligtvis har blivit en depprission har tagit över mig fullständigt. Jag har alltid trott att "det här fixar jag" Det gör jag kanske också men det går tydligen till en viss gräns. Den gränsen är sedan länge över trampad, jag har bara vägrat att lyssna. Jag tänker inte se mig som svag, jag fixar det här. Ska jag vara helt ärlig så har nog signalerna funnits där sedan länge men jag körde bara på. Jag tänker inte misslyckas, jag vill inte misslyckas. Det är inte jag utan sjukdomen som talar. Jag skulle inte påstå att jag vet det nu, då både min mamma och några kompisar bett mig att bromsa innan. Det går in i det ena örat och ut i det andra. Men jag kom till en punkt det jag verkligen blev rädd för vad jag kände. Jag har äntligen tagit ett stort steg för mig i alla fall, jag har pratat och det vi kom fram till var att jag har en uttmattnings deprission. Jag har gått igenom alla faser och har nått toppen av kurvan, det är dags att klättra ner nu och se till att bli mig själv igen. Jag kan verkligen sakna den jag i alla fall trodde att jag var...

Jag gick ett varv i trädgården och tänkte bara att det är här jag ska vara. Det bästa med att bo på landet är att jag kan gå ut klockan 22:30 och höra fågelsången. Det kan bero på att det är sommar, vi får väl se om ett halvår om jag känner likadant då. Men för mig är det här det bästa jag har gjort. Visst kan det bli ensamt men nä det är inte det som stör mig mest. Jag trivs här, jag kan höra fåglarna, jag kan andas, jag är fri. Idag känner jag mig hel för en liten stund i alla fall. Jag känner mig lycklig, lättad och tacksam. Det är svåra tider just nu men jag är inte ensam, så länge vi håller avstånd är friska så kan vi fortfarande umgås och det är sommar så vi kan umgås ute. Idag var även min farmor och farfar här och dem har varit isolerade hemma länge...Idag vågade dem sig ut av tre orskaer:

1. Jag fyllde 30 i torsdags.

2. De var nyfikna på hur jag hade det i mitt nya hus

3. De saknar att få vara sociala och träffa oss.

Så ja, jag är tacksam för att dem kom, för att jag lever och för att jag har världens finaste, något busiga, men helt underbara brorsbarn. Som jag verkligen älskar att få umgås med, att få hålla prinsessan i famnen och bara känna att hon är där, så underbart. Den där lille Hobbiten han springer omkring och pratar oavbrutet om allting och ingenting. Men han är ändå världens gosigaste. Nä nu har solen gått ner och även fågalarna börjar lägga sig, dock inte myggen. Så det är nog dags för mig att gå in igen och krypa ner i sängen. Det är en dag imorgon också, och dessutom så har jag bara nio arbetspass kvar innan den där efterlängtade semestern kommer!

X0X0  

Var rädda om er där ute...

Mitt i allt det här overkliga som händer ute i världen så kommer stunder då verligheten knackar på. Idag är en sådan dag känner jag. Jag vet att saker händer varje dag, jag har förstått att folk dör runt omkring mig och jag förstår att folk är ledsna. Jag har hittills haft tur och känner mig otroligt tacksam över att mina nära och kära håller sig friska. Men eftersom jag själv har hamnat där jag hamnat mitt i en deprission, som kommer oerhört olägligt med tanke på hur verkligheten plötsligt ser ut... Men det har gjort att jag inte kan eller orkar bära alla andras sorger. Jag har stängt av, jag har dagar då jag är som en solstråle och allting känns toppen men de flesta dagar är mörka och regniga. Jag har många negativa tankar och känslor om mig själv och livet i allmänhet... Men idag blev jag verkligen påverkad och nedstämd över det som har hänt...

Jag börjar från början. Klockan ringde...Jag ville verkligen inte lämna sängen. Jag var inte alls redo att gå tillbaka till jobbet efter min första lediga dag efter påskhelgen. Jag har haft en jättefin och lugn påsk på jobbet så förstår inte vart stressen kom ifrån men antagligen har jag velat lite för mycket och mentalt så var jag tömd. Jag hade behövt mer vila men till slut kom jag upp. Jag fick kasta mig ur sängen och krypa fram över golvet tills jag kunde ställa mig upp. Jag kom iväg till jobbet men näpp ingen glädje att jobba idag. Men fan den som ger sig. Jag blev lite gladare när jag mötte mina kollegor. Det här kunde bli en bra dag. Det blev det inte...  

Det började lite positiv, jag fick jobba med en kollega som jag jobbar väldigt bra med och det kändes bra. Vi fick upp alla och det var inga större missöden där fram. Det var värre där bak då. De som jobbade där skötte sig bra men en brukare ramlade och fick åka in med ambulans vid frukosttid. Efter det försvann jag ut på en promenad med två brukare och några från en annan avdelning. Det är inte många aktiviteter kvar men vi har promenad grupp en gång i veckan i alla fall och det är bra. Det var en jätteskön promenad.

När jag kom in igen så var allting förrvirrat. Jag har ingen aning om vad som har hänt eller inte hänt men det var virrigt och strirrigt där inne. Brukarna fick mat i alla fall och det är viktigt plus sina mediciner. Vi fick sätta oss sent för att äta vår lunch. När vi precis har ätit färdigt så kommer städerskan och säger att en brukare som hon skulle till har ramlat. Vi sprang allihop ner för att hjälpas åt. Jag kommer nog aldrig över det men jag känner mig rädd, nervös och stressad när jag hittar någon på golvet. Alla de där känslorna förstärks när brukarne också uppvisar de där känslorna. Vi fick i alla fall upp hen och ner i sängen. SSK kom och kollade till hen och det verkade som att det skulle bli bra...

Min sista halvtimme så larmade det och jag gick dit. Eftersom hen redan hade ramlat en gång så var jag tvungen att gå dit snabbt och kolla läget. Hen var på väg ur sängen... Jag var där, jag pratade och plötsligt så börjar hen skrika " Hallå". Då blev jag riktigt rädd. Jag tog handen och satte mig framför hen och såg honom i ögonen när jag sa: " Jag är här. Ser du mig inte?" "Nej". Jag hjälplarmade och så fick vi hjälpas åt och lägga hen igen och ringa efter ambulans. Så idag, hann jag med två ambulanstransporter... Det kändes lite jobbigt att gå hem mitt i röran men mitt psyke hade inte klarat mer.

                                              (Bild lånad från Google, 2020-04-15)

När jag kom hem orkade jag inte ta tag i det jag verkligen skulle behöva göra. Så jag valde istället att göra det lätta. Jag la mig på madrassen på golvet (min soffa har redan flyttat) och somnade. Jag behövde vila lite, få tillbaka lite krafter och när jag vaknade upp för att kolla alla meddelanden på mobilen så gick jag även in på Instagram och möttes av den sorgliga nyheten att Adam Alsing hade gått bort    Jag kände honom inte personligen men det här är första gången under den här hemska coronakrisen som jag har blivit riktigt berörd och påverkad av dödsfallet. Jag vet faktikst inte varför just Adam Alsings bortgång berör mig så djupt men det här gjorde min kväll väldigt mörkt och nedstämd. För första gången av alla dessa människor så betyder siffrorna något mer än bara siffror. Adam har varit en av mina favortprogramledare länge. Han har alltid sett så snäll och glad ut, som en riktigt mysfarbror. Någon som man vill känna, någon som man vill ha mött. Nu kommer jag inte att få chansen men jag hoppas innerligt att hans familj ska kunna ta sig igenom sorgen och leva vidare för Adams skull. Fortsätta att sprida hans glädje och entusiasm    

Så för allas skull, ni är inte odödliga. Stanna hemma om ni är sjuka. Ta hand om er och varandra.

Stay safe. Stay home 

Idag hade jag en ledig dag. Jag hade planerat att hinna med en hel del saker... Men istället så blev det några timmar hos Anna och lilla H. Jag hade lovat att komma med några gamla tidningar eftersom lilla H, ville ha något att klippa ur. Jag hade en hel del. Så jag tog sovmorgon och sedan åkte jag upp till Anna och fick en kopp kaffe. När vi hade druckit ur så blev det en lång promenade, först ner till Netto för att handla lite och efter det en promenad bort till mitt gamla dagis, då lilla H, hade en kompis där som skulle sova över. Det hade hänt en hel del både vägen till dagiset och på området sedan jag gick där. Men det är många, många år sedan nu. På vägen hem gick vi genom skogen för att titta på grodyngel och det var typ 100 år sedan jag gjorde det sist. Det var ändå lite spännande måste jag säga. När vi kom hem blev det en kopp kaffe till innan jag var tvungen att åka hem igen för att försöka packa ner lite grand. Snart är väl lägenheten ändå tömd hoppas jag...

Grattis på födelsedagen!   

Idag har han födelsedag. Världens bästa lillebror och pappa till världens bästa och finaste småtroll  Han har under åren varit allt, snäll, dum och uppfinningsrik men framförallt har han varit där och han har alltid hjälpt till när man har behövt lite stöd. Så stort grattis på födelsedagen kära bror.

I år blev det lite annorlunda då du fyller år mitt i en pandemi. Men jag är tacksam för att du tog med prinsessan hem till våra föräldrar så att jag fick träffa er. Det blev en liten fika tillsammans och jag fick prata med dig och jag fick gosa lite med prinsessan. Det var allt jag behövde just idag. Jag hoppas att du fick en bra födelsedag också.

(Bild lånad från Google, 2020-03-28)

Varför fortsätter vi att kämpa emot? Varför kan vi inte bara stanna upp, andas och njuta av att vi har en natur, en vacker miljö en planet att växa upp på. Idag är det Earth Hour, då vi släcker ner alla lampor för att spara på jordens resuscer. Jag har lite för mycket tid att tänka, för mycket tid att bry mig. Einstein sa en gång: "Jag vet inte med vilka vapen det tredje världskriget kommer att utkämpas, men det fjärde världskriget kommer att utkämpas med käppar och stenar" Jag anar att Einstein var något på spåret och jag börjar tro att tredje världskriget startade och kommer att sluta med moder jord. Idag sprids en pandemin över hela världen som redan har tagit tusentals människoliv och satt oss alla i isolering och stängt ner hela länder. Människan har inget vapet och inget vaccin att kämpa emot med. Det här kom som en överraskning och det är något helt nytt. Det var inget som någon räknade med. 2020 kändes som ett speciellt år och det blev det, det var början på ett hela nytt krig med det karftigaste vi har moder jord. Nu har hon samlat sina trupper och tänker ge igen på oss som har belastat henne i så många år, som har levt över de resurser som hon har lånat. Vi borde ha saktat ner och lämnat tillbaka tidigare men nu sitter vi här maktlösa och ser hur människor faller... Det är skrämmande och det är nytt men jag tror inte att pasta och toalettpapper är det bästa sättet att försvara sig på. Det här är bara mina egna åsikter men tänk efter, vart började det? Vilka är det som lider mest just nu... De som har tagit mest resurser, de som tror att det är störtst, bäst och vackrast. Det kanske faktiskt är dags att tänka till... Låt moder jord få vila lite, var tacksam för det som finns omkring oss, för det som moder jord delar med sig av. Vi kan alla hjälpas åt med att ge tillbaka hennes vilja att låta oss stanna kvar...

1. Släck alla lampor ikväll, du behöver inte ha lamporna tända under dagen heller

och inte i rum som du inte befinner dig i.

2. Sortera dina sopor och återvinn. Lägg endast matrester i komposten,

låt oss göra bränsla av det istället.

3. Flyg inte inrikes, ta tåget eller bussen istället. Åk kollektivt men åk smart.

4. Cykla eller gå till jobbet i den mån det är möjligt.

5. Var snäll mot djur och natur.

6. Behandla varandra med respekt.

Var rädda om varandra (Bonus tips)

(Bild lånad från Climate Hero, 2020) 

Eftersom jag har fått titel: "miljökämpen" på jobbet så får jag väl leva upp till det och fira Earth Hour ikväll. Det gjorde jag. Jag har låtit lamporna vara släckta nästan hela dagen idag. Ikväll tände jag ljus och hittade dessutom en stormlykta som bara stått och samlat damm som jag använde för första gången ikväll. Men nu har alla ljusen slocknat och det börjar bli dags att krypa ner i sängen men till alla er där ute. Är ni sjuka stanna hemma om inte för eran skull så i alla fall för alla andra. Tänk på famor, farfar, mormor och morfar. Ge dem ännu en dag att få fylla med meningsfulla möten med barn, barnbarn och barnbarnsbarn när allt det här är över. Tvätta händerna extra noga och sprita. Om vi hjälps åt så kommer vi att ta oss igenom det här också. Vi kommer att komma ut på andra sidan även om det kanske blir tungt och jobbigt nu så finns det en morgondag. En dag som vi kan göra bättre än idag...

Stay safe, stay home

X0X0  

Idag har varit en lugn dag, har hållit mig borta från smittspridning (eftersom det är den enda vi pratar om nuförtiden). Jag började dagen med att vakna upp med ryggont. Jag har så sjukt ont i ryggen alltså. Jag antar att det blir för mycket stilla sittande hemma och fel lyftteknink på jobbet. Men bortsett från det, så vaknade jag innan klockan. Låg kvar en stund och lyssnade på poddar. Men efter ett tag blev jag rastlös som vanligt och gick istället upp. Jag hade tänkt se på Marcus svarar och förklarar i tv4:s Nyhetsmorgon. Medan jag väntade på att programmet skulle börja hörde mamma av sig. Hon och pappa hade vaknat tidigare än vad de hade tänkt. Så de kom och hämtade mina färdigpackade lådor. Nu finns det plats att fylla nya lådor. Jag måste verkligen ta tag i det där med att fylla mina lådor, nu måste lägenheten ner. Detsvåraste rummet att börja med är sovrummet, det är så mycket grejer precis överallt. Jag blir tokig. Jag har tömt ur lite kläder i alla fall. Fyllde tre kartonger med kläder. Jag har nog så det räcker till en kartong till minst   och ändå önskar jag mig en helt ny garderob. Jag hade hoppats på att börja närma mig min målvikt vid det här laget men eftersom livet kom emellan, eller liv och liv, det som sätter käppar i hjulet för mig är stressen. Jag har nått till en punkt där varken jag eller min kropp orkar vara positiv. Så jag får behålla mina gamla kläder och hoppas att jag kommer ur det här svarta hålet. Jag vet inte hur jag ska komma upp, det enda jag vet är att jag vill upp! Jag vill vara den där personen som jag tyckte om för det mesta. Den som ofta log och faktiskt på riktigt uppskattade möten med människor. Just nu är det inte riktigt så... Fake it to you make it är mitt nya motto. Trist men sant.

När lådorna var hämtade och jag hade varit ute och andats en stund så kände jag ändå att jag fick lite energi. Jag bestämde att tvinga ut mig på en promenad. Det var inte bara jag som hade kommit på idén med att gå ut och gå i den härliga vårsolen. Det hade alla över 70 gjort också. Eftersom de är riskgrupp och vi ska skydda de som har byggt upp vårt samhälle så ville jag hålla mig på avstånd. Dock tror alla att de äger gatan, så de stod ivägen över allt. Jag fick titta ner i marken för att inte möta dem. Men frisk luft skadar tydligen ingen, enligt Folkhälsomyndigheten så får vi gå ut, för att inte riskera folkhälsan. I alla fall min promenad, när jag väl tog mig ut tog  hela 35 minuter. Jag försökte gå så fort som möjligt för att få upp pulsen och det fick jag. Jag fick ta en dusch när jag kom hem. Det var skönt, att duscha av sig, sätta sig i soffan med en kopp varmchoklad och bara mysa lite grand med gamla serier på Nickelodeon som inte krävde så mycket hjärnverksamhet. Somnade på soffan och vaknade upp och insåg att nu började det bli dags att laga mat då jag hade ätit vldigt dåligt under hela dagen.

Idag fixade jag till snäckmakaroner och tacoköttfärs, det blev riktigt gott och mättande. Det blev till och med två matlådor som jag kunde lägga i frysen. Då har jag mat efter som snart går sjukskrivningen ut och då börjar jag jobba som vanligt igen. 1oo%. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vet att jag kanske borde gå ner men lönemässigt fungerar det inte. Dessutom i dessa tider så kommer vi att behöva ställa upp i hela kommunen. Jag fattar inte hur jag ska orka. Jag vet inte vad jag ska göra heller... Så i dessa tider så biter jag väl ihop och hoppas att jag inte försvinner fullständigt för att hjälpa alla andra   Jag jobbar inom vården av en anledning, för att jag tycker om människor, att möta människor och få se dem le. Jag är den som "flamsar" runt på jobbet, den som får folk att skratta. Jag har inget emot det. Meningen med livet är att sprida glädje och speciellt nu...

Stay safe, stay home

X0X0  

Idag hann klockan ringa innan den nästan dog. När jag stängde av larmet så hade jag bara 1% batteri kvar. Jag tror att min telefon börjar bli föråldrad eftersom den glappar i laddkontakten och sedan är den lite seg med både det ena och det andra. Men i alla fall, telefon hann ladda upp sig och jag låg kvar en stund till innan jag klev ur sängen för att börja dagen. Det finns ingen mening med att gå upp på morgonen så jag måste tvinga upp mig, jag brukar börja med att lyssna på Monday Mantra podden för att få lite insperation till dagen. Jag kom till jobbet i tid och det började rätt bra. Sedan gick det ut för... Idag tog det lång tid att jobba där nere, jag brukar sällan ha något emot att vara där nere men eftersom jag har blivit väldigt ljudkänslig och bryter ihop över minsta lilla så försvinner tålamodet snabbt. Idag tog det extra lång tid vid en dusch och ljudet var som falsett. Efter det gick vi till nästa boende som också var upprörd och skrek åt oss när det blev fel. Jag var helt slut och eftersom jag har slutat att be om hjälp så gör jag inte det i onödan men man kan ju tycka att folk kan erbjuda sin hjälp. Något som gjorde mig väldigt ledsen idag var speciellt två saker.

1. Istället för att erbjuda sin hjälp, så fick jag bara skäll för att vi inte hade kommit längre än vad vi hade gjort. Det kände som en anklagelse.

2. Det dök upp ett hjälplarm och istället för att säga: " Jag kan gå på det" så fick jag höra orden: " Emma, nu väntar de på dig där nere".

Anledningen till att jag blev ledsen var att istället för att någon kunde tänka sig att hjälpa oss där nere, så ville dem gå och äta frukost. Så när jag äntligen fick sätta mig ner då hade alla ätit så jag fick sitta där ensam. Är det konstigt att det känns som det är mig det är fel på?     

Jag stod ut hela dagen utan att bryta ihop fullständigt men mentalt så var jag helt slut. Jag orkade knappt stå på benen när det var dags att gå hem. Jag kände inte att jag orkade vara ensam med mig själv, så jag valde att åka hem till mamma och pappa. De är inte i riskgruppen och dem är friska. Dessutom så satt jag ute i lusthuset och läste medan solen sken och värmde mina ben. Jag åt den goda lilla Semlan som farmor hade gjort åt mig för att jag var så snäll och hjältemodig och hämtade paket och lånade ljudböcker åt dem. Jag var dessutom så snäll att jag skrev ett brev till mina kära pensionärer. Nu när jag tänker på det så borde jag nog skicka ett kort till Kerstin också, så att hon inte känner sig ensam. När mamma kom hem så satte hon sig inne och jag satt kvar där ute, sedan gick jag in för att få prata med henne en stund. Senare kom pappa hem också. Då pratade ja glite med honom också. Åt lite kvällsmat hos mina kära föräldrar och efter det åkte jag in på Maxi för att panta burkar och sedan åkte jag hem igen. Nu tänkte jag att jag skulle somna så att jag orkar gå upp imorgon. För jag har den hemska arbetstiden 6_15-15!!!    Men imorgon är det fredag och lönen kommer äntligen in och efter det så har jag en ledig helg. Jag hoppas på sol då jag har planerat att vara ute och bli av med min deprission och ha en kaffedejt med en kompis ute. Då håller vi oss fortfarande till reglerna och kan gå till jobbet båda två på måndag igen. Det känns ändå som det kan bli en trevlig helg i alla fall...

Ta hand om varandra

X0X0  

Just idag, just nu känns det inte toppen precis. Jag känner mig så otroligt ledsen och nedstämd just nu. Det kanske är det som är grejen när man öppnar upp sig helt för att rensa ut allt som stör...

Jag har idag varit ledig, har haft sovmorgon. Jag vaknade innan klockan idag också och då gick jag och la mig senare än vad jag hade planerat. Det gav mig kanske lite energi att få hänga med Anna F igår. Hon är en fin människa och jag känner mig trygg i hennes sällskap. Hon förstår ändå. Efter jobbet igår så hade vi tänkt ta en promenad men det blev inte så, det blev en kort vända inne på ICA. Men idag känner jag mig ändå lugnare och det var lättare att vakna i morse. Även om jag hade en to-do lista så kunde jag kliva ur sängen och se solen stråla in genom fönstret. Jag blev nästan besviken på att jag behövde flytta runt min bil idag. Annars hade jag tänkt promenera runt i staden idag, men eftersom de var dags för vårstädning på parkeringsplasten så har jag åkt runt för att slippa böter. Ska snart gå ut och flytta tillbaka bilen till parkeringen. Men jag funderar ändå på att åka bort till stranden och sätta mig bara en liten stund, bara för att få andas. Jag har alltid tyckt om att sitta och titta på vattnet, på vågorna som slår in emot stranden. Men först måste jag eller nej, först vill jag vänta på att torktummlaren ska bli klar och det är typ bara två minuter om jag har tur. Men det är inget jag räknar med längre. Tur, är bara till för andra. Efter att jag har varit snäll och hjälpt två pensionärer idag, jag har lånat ljudböcker till farmor och farfar så att de har något att göra under sitt utegångsförbud. Efter ett besök på biblioteket som ändå hade en hel del folk så var det dags för det efterlängtade och fruktade besöket hos terapeuten. Jag fick öppna mig fick berätta lite om familjen, boendet och jobbet. Jag fick berätta varför jag hade hamnat här... Hon kom ihåg mig sedan förra gången jag behövde stresshantering. Vi kom fram till att jag hade hamnt i en ondspiral. Jag vill inte känna så här, jag vill inte vara den jag är just nu. Jag vill bli mig själv igen. Jag tycker verkligen inte om de tankar som snurrar och det känslor som drar ner mig i mörkret. Jag vill bara att någon ska förstå, att någon ska höra mitt rop och dra mig upp igen....

Jag hittade även ett minne från förra året. Samma dag och samma känslor bara ett år emellan:

Stay safe and heahlty  

X0X0