Det känns som jag äntligen hittat hem, som om det var det här jag har väntat på hela livet.... Men det känns ändå så svårt, att kunna släppa allting, att behöva vänta på att få veta. Det känns som de bästa dagarna i mitt liv och jag vill inte lämna det bakom mig, inte än och inte nu. Jag vet hur jag ska tolka, det känns som signalerna blev dubbelt, att jag försökte för mycket. Jag ville inte förstöra, jag ville bara för en gång skull bli omtyckt... Jag vet inte hur jag ska prioritera, vet inte vad jag ska vänta mig... Jag vet... och jag tänker låta bli att fråga, det får ödet avgöra. Men jag vill inte få ett nej.... Det skulle göra så ont, jag har spelat upp scenario efter scenario och inget av dem slutar lyckligt. Kanske, jag förbereder mig för det värsta för att det inte ska göra så ont när svaret kommer... Jag hoppas att tårarna slutar att rinna och att allting blir lika härligt som det var under de här få dagarna. Det jag såg och det jag fick vara med om, fanns inget som var dåligt, allting var så fantastisk bra. Så lätt och det kändes som man redan bodde där...