Att var en tjej med många känslor som bara bubblar i kroppen hela tiden, är påfrestande för både kropp och själ. Men idag kände jag mig lugn när jag vaknade upp efter att ha sovit gott hela natten. För att slippa sitta inne och bara tänka, bestämde jag mig för att så fort som möjligt ta mig en vända ner på stan, det slutade med att det blev en 3km lång promenad, som var välbehövlig. Det känns som jag kan andas igen. I alla fall ett litet tag. Tills den där krypande ovissheten kommer smygande och hugger mig i ryggen. Den lägger sig som ett täcke över mig och jag känner att jag håller på att drunka. jag håller på att gå i bitar och har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag kan inte prata om det, eftersom den jag borde prata med inte har någon lust att prata. Allting känns så kallt och jag vill inte det, inte när det börjar närma sig julen med stormsteg. Jag vill ha en fridfull jul, det är allt jag ber om. Jag vet inte hur mycket tid han behöver för att bestämma om han vill lära känna mig eller inte, men jag känner mig ensamast i världen just nu och vet inte alls vart jag ska vända mig. Jag behöver ett svar, antar jag!!!