Jag hade en dålig dag igår, men man hade ju kunnat önska att den inte hade slutat så illa som det faktiskt gjorde. Idag känner jag defenetivt att jag lever, då hela kroppen är öm och fylld med blåmärken. Men med tanke på vad som hände igår är jag glad att det gick så bra som det gick. Jag fick även veta att folk bryr sig faktikst om mig, även om det inte alltid har känts så. Jag tycker det är synd att det ska gå så illa innan man känner att man är älskad men nu gick det bra och vi har idag alla lugnat ner oss. Jag har idag varit så tom i hela mig, att jag inte ens har hunnit tänka eller känner någonting, så det kanske är bra också. Jag behöver inte fundera på det som ajg har gått och funderat på i flera veckor. Jag fick prata igår med några kompisar om det och jag vet inte hur jag ska ta det här, men kanske att jag en dag vågar prata med den som jag egentligen skulle behöva prata med för att få veta någonting. Jag behöver svar, inte bara en massa frågor som jag har nu... Jag undrar hur han egentligen kände när jag smsade vad som hade hänt. Det kändes som han brydde sig i alla fall lite grand, men jag vet inte om det var tillräckligt.... Jag orkar inte grubbla över något så oviktigt nu, jag ska sitta med seminarieuppgiften imorgon det lilla jag orkar tänka, så om ja glägger fokus på den så är jag upptagen och behöver inte tänka på annat. Och det känns som den här veckan vill jag inte tänka på någonting heller, för det kommer ändå inte att bli som jag hoppas att helgen ska bli. Jag känner det rätt tydligt att helgen kommer inte alls bli som jag önskar. Men det är inte mycket att göra något åt. Kanske han redan har bestämt sig, men inte vågar tala om det för mig. Då blir jag ledsen.