Jag mådde bra imorse sedan kom eftermiddagen och skolan tog slut. Då hade jag ingenting att fokusera tankarna på och åter kom ännu en gång till det jag inte borde tänka på. Jag klarar inte av det, att gå och hoppas och längta efter någonting som kanske inte ens finns. Det var perfekt, allting i ett. Det kunde inte bli bättre. Men avstånd är långa och väntan är ännu längre. Det känns som om någonting förändrades när jag åkte hem. Det kanske inte alls var så bra som jag upplevde det då. Jag vet inte vad jag ska göra längre, det gör bara ont. Jag undrar om det sett annorlunda ut om jag hade varit närmare...

Jag tog äntligen mod till mig och ringde det dör samtalet. Klumpen i magen blev inte bättre när han inte svarade. Men jag ringde en gång till när jag visste han hade mobilen i handen. Det var så skönt att bara få höra hans röst och prata. Vi pratade om allt utom det. Det nändes och svaret var: jag lovar inget, vi håller det öppet. Får man göra så? Det känns något lättare idag inte lika tungt som det har gjort. Men jag känner kanske ändå att vi behöver prata öga för öga om det här. Jag vill veta om det finns en chans. Att det finns någonting alls... Men det verkar inte som det är upp till mig utan till honom. Vi ska fortsätta hålla kontakten via sms. Ja det är väl bättre än inget men jag saknar de sms jag fick i början när allt verkade så lovande. Jag tycker om honom, väldigt mycket det känns så bra. Jag trivs i hans sällskap så lätt att prata med och det kändes som vi passade ihop. Men nu vet jag inte... Har ingen aning om någonting. Men det är väl så livet är.