Det känns bättre nu men jag lever som i en dimma. Jag vet inte riktigt vem jag är eller vad det är jag gör. Jag är glad att jag har jobbet att gå till den här veckan, det är en alldeles för hög ljudnivån men jag får stå ut. Jag behöver inte tänka så mycket. Drömmarna blir färre och färre ibland blir dem till och med positiva. Jag är fortfarande oviss men en del av mig verkar redan ha gett upp :( Jag vill inte tro att det är så, men om jag redan är förberedd kanske det inte gör riktigt lika ont.

Nu när kvällen börjar komma och det är dags för att göra sig i ordning för att gå till sängs, det är då jag blir rädd. Rädd för vad som kommer att hända i mina drömmar... Det är om natten jag känner mig som mest sårbar, det är då kommer allting på en gång. Det är jobbigt men, jag ska ta mig igen det här också, jag är stark. Jag vet att jag är stark och jag tänker inte förlora den här kampen inte utan strid!