Jag vet inte vad jag ska göra, det känns som om jag har hoppats för mycket och det slutar där. Jag kommer inte att få det jag önskat. Jag skrev ett brev men jag kommer inte att sända det, jag tror inte det blir bättre. Jag vet inte om det bara är jag... Men det känns som att det inte blir mer än det som var och det känns jättejobbigt. Jag skulle önska att allting inte hade varit så perfekt, då hade jag inte behövt känna mig så ensam. Då hade jag inte behövt förlora allt som kändes så bra. Verkligheten kanske inte var lika bra som bilden som målades upp innan allting hände. Det här har varit en jobbig vecka och jobbet gör inte att jag glömmer, snarare att jag hinner tänka ännu mer än jag egentligen vill. Jag önskar att jag kunde få ett svar, att jag kunde få veta någonting, men jag vågar inte fråga, vill inte vara den som skrämmer iväg allt. Jag önskar bara att telefonen kunde ringa och svaret kom. Jag skulle må så mycket bättre om jag slapp känna mig så oviss. Jag har ingen att prata med heller, och vet inte vart jag ska vända mig. Jag orkar inte må så här jag vill inte må så här. Jag har ingen att skylla på och det är inte meningen heller. Det är antagligen mitt eget fel. När jag äntligen hittade någon att tycka om, någon som var så lätt att prata med att vara sig själv med. Så... Får man inga svar. Det känns jobbigt nu, men jag hoppas på det bästa när veckan är slut... någon måste väl ta tag i det här. Jag måste väl våga fråga för att få några svar. Jag kan inte gå runt en hel vecka till och må så här... Det är bara att svälja alla tårar och klumpen i magen av oro som bara växer och slå en signal och hoppas att han har tid att svara....