Jag trodde det skulle bli lättare om man jobbade och hade någonting att göra. Men jag hade fel. Det här jobbet har bara gett mig tid till att tänka. Det känns i hela kroppen klumpen i magen sväller och tårarna ligger närmare och närmare ögonblicken. Önskar jag kunde blunda och låta bli att känna för en liten stund. Tänk ändå om det bara är en dröm, snart vaknar jag och helgen fanns inte. Den har aldrig funnits. Det hade varit minst lika hemskt. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vill ha en chans till, visa hur fantastisk jag är. Ingen ska behöva ångra sig. Jag vågar inte fråga då jag inte vill höra svaret. Jag vill bjuda hem honom, hem till mig och visa hur jag är på hemmaplan. Få ge något tillbaka. Eftersom avståndet verkade vara ett problem. Jag vill så gärna visa att det är inget problem, vi kan ta oss igenom det också det vet jag. Denna hemsks ovissheten gör mig galen, jag håller på att gå sönder. Jag håller på att förlora förståndet snart. Vart ska jag ta vägen. Vart ska jag gömma mig? Jag slits itur långsamt.