Jag började dagen idag med att vara på ett läkarbesök, det gick bra. Satt i 45 minuter och fick prata av mig och fråga lite om stress. Jag har börjat på stresshantering för att känna att kroppen slappnar av. Det som kroppen gör nu, det skärmmer mig och jag vill inte må så här. Därför tackade jag ja till stresshantering, så jag var på det idag.  Ska göra en tidsdagbok på två dagar, en ledig dag och en jobbdag, för att se vad jag gör en vanlig dag. Fick med mig några andningsövningar också, eftersom jag inte sover på nätterna. Ibland är jag jättetrött och kan sova och ibland vill jag inte gå och lägga mig. Efter läkar besöket åkte jag raka vägen till jobbet. Vi hade precis öppnat och det var en del grejer som inte var gjorda. Varför känns det som att jag gör allting på det där stället?   Jag trodde vi skulle jobba som ett team och komma ihåg grejer tillsammans men när jag inte börjar klockan 10:00 då blir inte hälften av grejerna gjorda. Jag fick göra det som inte var gjort och sedan kom det lite folk. Vi hade i alla fall en del gäster idag också. När vi stängde klockan 15:00 så var det bara till att plocka in maten, tömma buffen, bära över alla bord från restaurangen till stora salen och bygga om och se till så att alla fick plats. 130 gäster betyder att man får jobba. Vi hittade glas, bestick och servetter till alla i alla fall, klockan 17;30 lyckades vi släppa in alla i alla fall. De fick fördrink och sedan miglade dem runt och vi gick runt och samtalade med gästerna. Jag träffade på min gamla förskolefröken, det var jätteroligt. Hon mindes mig också och tyckte det var så roligt att jag kom ihåg henne. Det gjorde min kväll lite lättare att hon satt där och var nöjd, sedan var en klasskompis farmor på plats också och hon var glad att se mig. Det är de här stunderna som gör att man gillar sitt jobb och att man står ut med allt slit som chefen utsätter oss för. Vi fick ut maten och desserten utan några större problem egentligen. Det var värre med kaffet, det fanns inte kaffe så det räckte. Jag förstår inte hur man inte kan förbereda kaffe när det sitter 130 gäster i restaurangen. Det är liksom det här vi lever på, då måste allting klaffa. Som tur var så verkade alla pensinärer nöjda när dem gick hem, det var ingen som gnällde, inte vad vi hörde i alla fall. När gästerna hade gått, var det bara städningen kvar. Det tog ett tag att få ordning på allt men vi var många så vi lyckades bra ändå. Jag fick med mig lite mat hem också. Jag hade jobbat 11,5 h timme utan att äta och jag vet att det inte är bra men ibland när man jobbar så känner man inte att man är hungrig och när man inte vågar lämna matsalen så finns det inte mycket tid kvar att äta. Jag måste lära mig att äta ordentligt, annars kommer ju aldrig hälsan att komma ikapp mig.

Nu tänker jag äta upp min matlåda och sedan gå och lägga mig. Det är en dag imorgon också...