Idag har det varit en riktigt händelserik dag. Jag har jobb helg den här helgen också, så jag började dagen med lite sovmorgon eftersom jag inte började jobbet förrän klockan 8:00 idag. Jag hatar att inte ha några rutiner och idag var det riktigt rörigt på jobbet. Det kändes inte alls bra idag. Jag har de bästa arbetskamraterna men situationen är nästan ohållbar förtillfället. Jag sökert efter något annat att göra, jag behöver komma därifrån hur mycket jag än tycker om mina kollegor. I alla fall, jag kom till jobbet och fick kommentaren: " Nämen här kommer kändisen". Idag fanns det en artikel i tidningen om mig. Den var kort och bilen var inte speicllt smickrande. Jag tycker verkligen tidningen är hopplösa på att välja bilder, i alla fall de få gångerna som jag är med. Jag är nog inte speciellt fotogenetisk tyvärr...   Så drömmen om att bli fotomodell den kan jag nog lägga i det runda arkivet och försöka glömma. Det är så hemskt att tänka så om sig själv men på riktigt. Det var en kassbild på mig, syns liksom inte att det var jag.

Försök andas och tänka positivt istället. Jag fick vara med i en dejtingserie och i tidningen. Kan jag bli mer kändis nu? Kommer jag att få glömma det här? Aldrig! Men som sagt mina kollegor är fantastiska och det är inga negativa kommentarer, bara positiva heja rop varje dag nästan. Dessutom är jag nog lite stolt över att jag gjorde det.

När jag äntligen hade överlevt arbetsdagen åkte jag hem med ett stopp på ICA för att köpa en tidning. Jag ville ha en egen tidning idag, jag tänkte klippa ut och spara artikeln. Det kan vara roligt att ta fram och visa mina framtida barn om jag får några. Man lever bara en gång och då kan man lika gärna leva ordentligt. När jag kom hem så la jag mig på soffan en stund för att får vila lite. Det var som sagt rörigt och det gick i 110km/h hela dagen. En del larmar mer än andra. Ibland hinner man inte ens stänga dörren innan dem trycker på larmet igen. Jag har inget syre till min hjärna så jag känner mig, långsam, trög, trött och förvirrad hela tiden. Jag vet knappt vilket ben jag står på ibland. Jag har ingen arbetsglädje längre och jag saknar det. Jag tycker egentligen om mitt jobb men nu är det snurrigt och det är inte så bra. Det är mycket negativitet som håller på att förstöra oss fullständigt. Det jag kan sakna mitt i allt det här, är information. Det finns ingen trygghet längre. Men vi får väl se hur det kommer gå... Nu räknar jag bara ner till semestern och tänker att när jag har fått vila upp mig och bara göra roliga saker så kommer det kännas bättre.

Imorgon börjar jag att jobba klockan 06:15 och borde redan ligga i sängen och blunda. Men jag kan inte. Det är Folkfest i staden ikväll och Barbados spelar som vanligt lite för högt. Dessuotm så bor jag granne med området som har festen. Jag vet att jag låter som en surkärring men hela min söndag kommer att vara förstörd för att jag behöver gå upp 04:40. Jag fungerar liksom inte, så jag kommer att vara ännu långsammare nu om jag inte får sova för att Barbados är i stan. Kul att det händer saker, absolut!    Men jag fungerar inte när jag måste börja jobba som jag gör och med alla dessa olika tider, nej jag är inte helt nöjd med mitt schema. Sorligt men sant. Jag hade ett bättre schema innan. Nä nu får vi försöka sova ändå.

Over and out

XOXo  

Det blev en lång natt igår, då jag bara var tvungen att se Eurovison eftersom jag har väntat ett helt år. Jag somnade inte förrän klockan 02:00 så jag tänkte att idag ska jag börja dagen med sovmorgon. Ingen klocka den här söndagen är till för återhämtning.  Jag sov länge, när jag äntligen vaknade upp så startade jag en tvättmaskin och efter det så slängde jag mig ut genom dörren. Jag åt alldeles för mycket onyttigheter till Eurovision så jag började dagen med en promenad runt kvarteret. Jag gick i rakst tempo och tog mig runt snabbare än vanligt och jag var genom svettig när jag kom in genom dörren. Jag gjorde i ordning lite frukost.

När jag hade ätit min frukost så gick jag runt och småplockade i lägenheten. Jag ringde ett telefonsamtal till min lilla mamma också. Hon hade timmar idag så då hann hon prata med mig en kortis. När jag hade pratat med mamma så bestämde jag mig för att gå ut med soporna. Det såg så stökigt ut i köket att jag var tvungen att göra något åt det. När jag kom tillbaka upp till lägenheten så ställde jag mig för att diska. Äntligen har jag fått undan all disk!

Jag drog även fram dammsugaren och har nu en dammfri lägenhet. Det känns riktigt bra. Jag ska nog orka med att jobba imorgon nu när det är så fint i min lägenhet. De ringde ifrån jobbet också, jag får byta mitt kvällspass till ett dagpass. Det känns bra att få jobbdagen gjort , då är det över sedan. Jag tycker inte om att jobb kväll längre. Det känns tyngre än vanligt och allting går så långsamt och vi får nästan alltid jobba över eftersom vi inte blir klara. Så därför tackar jag gärna ja till ett dagpass istället. Nackdelen med det här passet är att jag börjar jobba 6:15 och det tycker jag inte om någonstans. Min kropp orkar inte med. Det är alldeles för tidigt även om jag går och lägger mig så somnar jag inte och är jag orolig så sover jag ännu mindre. Det är som en ond cirkel som bara går runt, runt. Det är som ett ekorrhjul och jag kan inte hoppa av. Det är så hemskt! Jag vet inte om jag kommer att ta mig igenom den här pärsen och då älskar jag mitt jobb, mina arbetskamrater och att ha ett jobb att gå till... Nu förtiden så får jag ont i magen varje gång jag lägger handen på dörren och är på väg in på jobbet. Det är inte roligt att känna så och jag vet inte hur jag ska få det att kännas bättre. Då jag inte kan styra över någonting själv längre, de kontrollerar oss och lägger omänskliga scheman. Jag har inte ens haft någon lust att prata med chefen om hur jag mår, men jag måste göra något snart... Det enda jag gör nu är att räkna ner. Nu är det bara 4 veckor kvar till min semester. Jag hoppas att jag håller, att jag hinner hitta på någonting kul emellan jobbpassen och känna att jag har lite energi över. Idag sken solen starkt och det bidrog nog till att jag mår så bra idag. Det värker fortfarande obehagligt i kroppen men jag känner mig ändå lite lättare. Kankse för att jag tyckte att det var många bra låtar i festivalen igår och jag hade en lördagskväll bara för mig själv. Nu ska jag gå och se om torktummlaren äntligen är klar så jag kan bocka av ännu en sak på min att göra lista och sedan tänkte jag sätta mig i ett fotbad, då mina fötter behöver vila och mjukas upp. Imorgon är en annan dag och den börjar med jobb alldeles för tidigt men jag kan sova hela eftermiddagen sedan...

XOXO    

Idag är ingen bra dag, inte tankemässigt i alla fall. Jag kan inte riktigt släppa det korta samtalet jag och mamma hade igår. Vi hade kankse behövt prata längre men jag hörde inte ens hälften av vad hon sa eftersom det var en massa folk runt omkring mig. Jag hamnade på Liseberg igår. Det var bra att jag tackade ja, för jag behövde det men idag har jag för mycket tid  . Jag har aldrig tid annars så jag borde verkligen njuta av det men jag kan inte riktigt slappna av. Efter den kalla dagen på Liseberg tillsammans med Mathias så sov jag i alla fall drömlöst och länge idag. Det kändes bra. Eller jag hade ställt klockan på kvart i åtta sedan snozzade jag i tio minuter innan jag gick upp och startade den första maskinen. Jag har trots alla tankar som kommer så fort jag slappnar av, hunnit med att diska, laga mat, göra matlådor och slänga skräp. Bra jobbat Emma! Nu känns lägenheten ändå lite mer städad, jag har en lång väg kvar men jag har börjat i alla fall.

Vi var ute och dansade i fredags, jag tyckte faktiskt inte att det var så jättekul. Bandet var inte jättebra, det var inte många låtar jag kände igen och stämningen var inte på topp. Jag vet inte, det kankse bara var jag som inte var på humör. Jag var inte upplagd för fest, jag kände mig inte alls taggad på att åka. Det har varit stressigt och jobbigt på jobbet men jag tänkte att visst jag försöker det kan bli kul. Nä, det blev inte kul. Jag försökte tycka det var roligt att lyssna på musiken, att tycka det var kul att dansa. Men när det var det inte, dessutom blev jag lite sur på mamma, för att hon tyckte att jag skulle dansa med en gubbe som inte en kunde hålla takten. Nä jag är inte perfekt och jag kommer aldrig att bli det. Jag tycker inte om när folk kommer för nära min trygghetszon, jag tycker att det är jättejobbigt men mamma fattar inte. Dessutom så känns det som att dem försöker pressa mig till att träffa någon och det kändes det mamma sa i telefonen igår.

" Om du inte släpper loss så kommer du inte att träffa någon heller och det vill du ju..."

Ja, det vill jag. Men jag vill träffa någon som känns rätt för mig inte för alla andra. Jag vill inte träffa någon för att samhället säger att jag måste. Jag tycker inte om känslan av att känna att jag börjar bli gammal. Både mamam och pappa tjatar om det. Inte alltid rakt ut men visst jag fattar att dem tycker att jag är gammal och snart är det försent att skaffa barn. Istället för att tjata på mig så kan dem väl vara nöjda med att deras favoritbarn snart är tvåbarns pappa. Varför behöver jag komma ifatt. Jag är inte mamma. Jag har inte mammas självförtroende. Jag är inte flörtig och vi kan väl helt enkelt bara konstatera att jag är välrdens tråkigaste och kommer att leva ensam resten av livet. Jag och mina demoner.  

Jag försöker ändra mönster, jag försöker tänka positivt men idag känns det som en klum i halsen. Jag orkar inte, jag vet inte vad som är fel med mig men det är något som inte stämmer. Jag mår inte bra, jag känner mig inte glad längre. Allting är fake. Jag orkar inte med mitt jobb, jag gillar inte mitt liv och jag är inte nöjd med mig själv. Ingenting går som jag önskar. Mitt liv har aldrig varit spikrakt uppåt men nu går det spikrakt neråt i alla fall och det är i alla fall en riktigtning även om ingen runt omkring mig är nöjd med den. Jag orkar inte med att folk gnäller på mig. Jag kan inte göra någonting rätt... Mamma och pappa tycker att jag är för gammal för att vara ensam, det är ju bara idiotisk, min farmor och farfar påpekar petitesser i mina skrivarbeten, en anledning till att jag inte vågar skriva. Jag tydligen inte!?! Och jobbet håller på att ta knäcken på mig. Jag orkar inte! När ska folk lyssna? När ska folk förstå! Jag trodde att jag hade en sköld mot småsaker men det har jag inte, jag faller direkt. Men ingen ser det. Jag har alltid varit stark, jag skiter i allt! Det är så fel. Det är så synd om alla andra för dem har så dåligt självförtroende. Men jag då? Jag samlar ihop bitarna av mig själv varenda kväll men ingen ser det, ingen förstår det... För att jag ler..- Men efter två veckor med besvikelser och nya rutiner på jobbet som inte alls funkar för mig så orkar jag inte mer... Idag faller jag samman, tårar av frustation och en del ilska rinner nerför mina kinder. Om jag ska vaa helt ärlig så är jag rädd för vad jag känner i kroppen när jag slappnar av... Pulsen slår över allt, huvudet snurrar hela tiden, det händer ofta att jag kan stå still och känna hur hela världen gungar... Mina fingrar domnar bort allt oftare och det gör ont i min armar, till och med mina fötter börjar domna bort. JAg vet inte vad jag tycker är roligt längre, jag vet inte vem jag är. Men vad spelar det för roll, alla andra verkar veta vem jag är och vad jag vill. Kanske bara ska bli en nickedocka...

Jag undrar verkligen var alla mardrömmar kommer ifrån. I natt var det riktigt jobbigt. Jag minns inte exakt vad jag drömde eller varför men en sak minns jag väldigt tydligt. Det var en man som kom stapplande och bakom honom kom en annan man. Det kom rök ur näsan på mannen bakom, som när man andas på vintern fast det var inte vinter. Plötsligt så ser mannen med rök i näsan på mig och det sprutar eld ur näsan på honom. Han har ett hemskt ansikte också, hjärtat rusade nästan iväg. Jag tycker inte om de här mardrömmarna. Ångesten blir värre då...  

Jag tycker inte om mardrömmarna

Jag har precis kommit hem och krupit ner i sängen efter en mycket trevlig fest. Jag lämnade strax efter halvtolv, det fanns dem som tyckte att jag gick för tidigt men jag kände att jag orkade inte mer. Huvudet dunkade och det är svårt att vara glad och ha trevligt när det slår så hårt där uppe. Jag får lite lätt panik när huvudet dunkar men jag behövde det här, jag behövde få ha roligt och vara avslappnad. Henrik fyllde 30 och hade bjudit in alla till att fira, det bjöds på chiligryta och sedan blev det chokladmousse till dessert. När jag kom dit så var det så mycket bilar att jag inte ville köra in på gårdsplanen, jag tycker det är så svårt att ta sig ut sedan, så jag parkerade nedför backen och det var det visst fler som hade gjort, för det stod en bil framför och en bakom när jag skulle åka. Jag var in parkerade med tog mig ut i alla fall och det var tur det. Det var mycket folk när jag kom in men Henrik fick sin present, jag var inte den enda som hade köpt Whiskey till honom. Det var trevligt i alla fall, jag kände inte igen alla så jag pratade med en del nya människor. Det blev mycket skratt och det var trevligt. Jag kände att jag åkte hem i tid för plötsligt vred dem upp volymen på stereon så det gick knappt att prata. Då var det dags att lämna festen. Jag hade en trevlig kväll i alla fall och det var det viktigaste. Av någon anledning så vill alla prata när man ska lämna men det är väl för att det är då man syns . Henriks pappa tyckte att det var tråkigt att jag skulle gå, så frågade han en massa frågor, han undrade om jag hade träffat någon än. Han kunde inte begripa varför, jag som är så trevlig och glad. Det är ju skönt att jag är det och inte arg och sur i alla fall. Han håller med mamma, jag ska tydligen skaffa mig en bonde. Hans förslag var att söka till Bonde söker fru. Då lovade han att följa varje avsnitt.    Jag tror inte att jag kommer att söka till Bonde söker fru men vem vet vad som händer. Jag verkar ju bli modigare med åren.  Nä nu är det dags att sova några timmar, snart är det dags för ännu ett kalas. Men det blir nog lungare då eftersom Viggo bara blir två år.

Idag har jag gjort något jag aldrig trodde att jag skulle göra.

Det var det sjukaste, roligaste och mest spännande jag har gjort på länge.

Idag var en fantastisk avkoppling från jobbet. Jag har varit så sjuk nervös för det här länge men jagångrar det inte alls.

Jag behövde det här, jobbet har tagit så mycket energi av mig men idag så fick jag ny energi trots mycket väntande.

Jag får inte berätta något nu men längre fram så är det okej...

Idag är en dag som jag verkligen inte vill ha ogjord  

Åh så började det...

Schemat som alla har fasat för, schemat som alla har varit förbannade på. Jag vet inte om jag hade tur som började jobba klockan 14-20 idag men det kändes konstigt att komma till jobbet. Det var inte alls samma stämning som det har varit. Jag kom in genom dörren och det var som en tung sten föll över en. Jag hörde hur mina kollegor satt och diskuterade vid sin lunch. Det var inte direkt några glada toner  Jag kom dessutom lite tidigt eftersom jag inte tycker om att komma försent och för att slippa det så har jag börjat gå ut genom dörren lite för tidigt. Jag gick in på kontoret och satte mig. Jag fick lite snabbinfo om att det hade varit rörigt på morgonen, ingen hade förstsått hur det skulle fungera. Ibland undrar jag om folk inte lyssnar alls på vad som sägs eller så är det jag som lyssnar för mycket. Av dem jag träffade så var det ingen som var direkt glad. Jag öppnade upp min TES för att titta på mina arbetsuppgifter. Jag såg på dem flera gånger om och ändå visste jag inte vart jag skulle börja. Jag visste inte vad jag skulle ta tag i. Det var inte så att vi fick någon direkt rapport av dem som hade jobbat på dagen. Kvällen flöt på, jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle göra men visst jag gjorde så gott jag kunde. Jag slutförde min TES innan jag gick hem i alla fall. Men från flera håll så hörde jag mest klagomål. Ingen var riktigt nöjd idag. Jag gick hem 20. Så jag vet inte ens om de andra tre fick alla i säng. Jag har ingen aning, jag kankse får veta när jag provar på att jobba dag imorgon. Men jag förstår ändå inte riktigt hur det här ska gå till. Imorgon så kommer det två vikarier, den ena vet jag vem det är men den andra har vi ingen aning om. Nä det är bäst jag går och lägger mig och hoppas att morgon dagen blir lite lättare...

Var rädda om varandra!  

Det var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova. Jag försökte ändå lägga mig tidigt. Jag försökte både be snällt och tvinga min kropp att gå ner i varm. Det gjorde den inte. Jag somnade till men hade en riktigt knasig dröm: jag drömde att katten tog bilder på sig själv med en kamera med blixt under en handduk. Hela kroppen skakade när jag vaknade upp efter det där. Jag låg vaken en bra stund innan jag somnade in igen... Jag tog därför sovmorgon idag och jag kände mig ändå rätt utvilad när jag klev ur sängen. Jag gick upp åt frukost och sedan satte jag mig vid datorn, jag hade tänkt blogga redan på förmiddagen men inspirationen och lusten fanns inte. Jag åkte sedan hem till min kära far som bjöd på middag. Den här gången hade han lyckats riktigt bra. Det var få ingridienser men väldigt smakrik skinksås. Ibland kan pappa också laga mat. När vi hade ätit så gick vi ut för att byta däck på min bil. Jag var assisterande hela tiden. Jag hjälte till att plocka fram däcken ifrån skjulet, plocka fram alla muttrar och skita ner mig lite grand. Medan papap byte däck på min bil så pratade han med min bror i telefonen. När bilen fått sommardäck så satte vi oss vid husväggen och pratade stavgång och hans nya grill. Sedan kom mamma hem på sina timmar, så då pratade jag med henne en stund innan jag åkte hem. Jag hade varit ute på landet hela dagen och njutit av solen. Det var varmt så länge det var vindstilla men vinden var riktigt kall.

När jag kom hem började det bli dags att laga mat och ikväll blev det tacos. Jag hade tänkt ge mig på något annat men det blev inte så. Det var lättare att göra tacos. Så det fick bli tacos och Smartare än en femteklassare på tv. Efter maten så gick jag ut med soporna och sedan pratade jag en stund med Claudia. Hon hade fått mitt brev och ville prata lite med mig på messenger. Det var skönt att få prata lite med henne även om det känns som min engelska bara blir sämre och sämre. Men jag hoppas att det är tvärtom. Sedan var det 5:e avsnittet av Das Boot. Det har blivit mycket krigsfilmer den här veckan. Jag började veckan med att vara sjuk, migrän efter att ha jobbat så mycket. Jag har jobbat alldeles för mycket det senaste. Då har jag sett på lite olika filmer. Då har jag sett Pianisten som handlar om Wladyslaw Szpilman musikern som överlevde andra världskriget i Warzawa. Jag har nog inte sett den filmen sedan jag gick i sjätteklass. Konstigt nog så minns jag den väldigt väl, skolan gick på bio och vi satt jättelänge i biosalen och såg den här filmen. Jag tyckte det säkert då också, den är lite långsam på vissa ställen men jag fastnade för den, hur den skildrade att vara jude när Tyskland okuperade Polen. Jag kan fortfarande inte förstå hur människor kan behandla folk på det viset, hur man kunde tycka att det var okej. Vart kom hatet och ondskan ifrån? Vad är det för skillnad på att vara jude och att vara kristen egentligen? Människa som människa. Därefter så jag på filmen The Zookeepers wife. Den handlade om Jan Zabinski som tillsammans med sin fru hade hand om ett Zoo i Warzawa. Trots att tyskarna bosatte sig i deras zoo lyckades dem rädda 300 judar från döden. Av de 300 människorna så var det bara 2 som dog efter att de hade vlivit förflyttade. Det var också en bra film men obehaglig. Men alla filmer om världskrigen är obehagliga men fascinerande över hur människor beter sig. Den allra bästa filmen om andra världskriget, som jag har tyckt bäst om är Boktjuven. Där var jag berörd hela tiden. Sedan vet jag att alla hade sagt att Pojken i randig pyjamas var så hemsk. Jag satte mig ner och tittade på den men jag kunde inte känna någonting under hela filmen. Men så kom slutet och då först så kom tårarna, det som berörde mig mest under hela den filmen var när dem zoomade ut kläderna som hängde kvar efter att dem hade tvingat in en massa judar, plus den tyska pojken i gaskammaren... Det var ögonblicket som satte mest spår i mig. Jag vet inte riktigt varför och har nog aldrig analyserat anledningen heller men så är det i alla fall. Jag har även lyssnat på boken som en ljudbok och då blev jag mer berörd när jag såg filmen en andra gång.

Nä nu börjar det bli dags att släcka lampan och sluta ögonen. Det är dags för kroppen att slappna av och förlora sig i sömnen. Jag hoppas att jag sover drömlöst i natt och att jag känner mig utvilad imorgon. Jag har ställt klockan imorgon eftersom jag verkligen skulle behöva tvätta. Så jag tänkte börja så tidigt som möjligt så att man blir av med tvätten så fort som möjligt.

XOXO