Idag bestämde jag mig för att våga vara ensam med mig själv. Jag satte mig i bilen och åkte iväg för att få en skogspromenad. Jag strosade runt i tystnaden och satte mig till slut vid sjön och bara tittade ut på vattnet. Jag andades. Jag samlade syre till min hjärna, den har inte fått det på länge. Det har varit mycket som har stört återhämtning och sömn. Men jag har också funderat väldigt mycket de senaste dagarna. Jag har ännu inte vågat fatta något beslut men nu börjar jag bli trött på att låtsas. Han ringde en gång för två veckor sedan men då hade jag jobbhelg och varken hann eller orkade prata med honom just då. Jag skickade ett meddelande om att jag jobbade. Jag försökte höra av mig, jag ringer aldrig för han är alltid upptagen när jag ringer. Varenda gång. Han skrev till mig och berättade om en hemsk olycka som hade hänt och minst tre gånger försökte jag prata med honom. Jag förstår att det var jobbigt att prata med mig samma dag som det hade hänt men jag frågade hur han mådde två gånger till efter det. Men jag fick inga svar. Han svarade inte. Jag kanske är en elak människa men varför behävde han berätta någonting alls om han inte ens tänkte tala om att han mådde bra. Jag försökte vara en vän, försökte finnas där trots avståndet men det känns inte som han brydde sig om det.

Jag försökte även efter en kort paus, då jag egentligen sket i vilket prata med honom. Jag skrev om ett program som jag visste at than tittade på. Jag fick ett kort svar och sedan var det inget mer. Sedan gick det yttligare några dagar och plötsligt verkade han bry sig om hur jag mådde. Vi pratade en liten stund och sedan skrev han inget mer, jag berättade hur det var och sedan tog det ända till dagen därpå innan han skrev något. Jag funderar på hur mycket vänskapen är värd när ingen ens orkar anstränga sig längre.

Jag tycker att sedan han skaffade flickvän så har han inte haft tid. Han har i för sig aldrig tid, då han inte klarar av att vara ensam, alltid måste umgås med någon, träna något eller bara hänga med någon. Så hör han inte av sig längre. Han vet att jag inte kan ringa, jag har jättesvårt för det och när jag väl samlar mod och ringer då har han aldrig tid. Men sedan den där flickvännen kom in i livet, missuppfatta mig inte. Han behöver en flickvän och det är jätteroligt för honom, men vänskapen oss emellan överlever nog inte det här. Jag vet att jag har stängt av sedan stressen och ångesten tog över min kropp. Jag har inte orkat hålla ihop varken mig själv eller några relationer. Jag försökte men jag kände inte att jag fick någon respons...

Idag skickade jag ett meddelnade till honom för jag behövde en vän att prata med. Det knöt sig i hela magen av nervositet och även om jag inte berättade för honom att jag hade gått vidare så hörde jag av mig nu. Han skulle ringa mig rint 20. Telefonen har fortfarande inte ringt och nu känner jag att det kan kvitta även om han skulle höra av sig imorgon. Jag har inte ringt honom eftersom jag vet att han är upptagen. Jag kankse är hård men jag orkar inte längre. Så mycket för den vänskapen som tydligen har varit i tio år eller nått sådant. Jag har inte ens orkat att hålla räkningen längre. Jag missunnar honom inte en flickvän absolut inte men sedan dem blev ihop så har han hört av sig mindre och mindre till mig. Jag är för långt in i mig själv för att orka göra något drastiskt just nu men jag har funderat på ett tag om det är värt att hålla kvar? Jag har ingen bästa kompis och det är inte så att det vimlar av vänner omkring mig men just nu orkar jag inte anstränga mig. Jag behöver vänner som förstår mig och får mig att bra och ger mig energi inte folk som tar den ifrån mig...

En massa val och jag orkar inte...  

Efter att ha jobbat 10 dagar i rad och hunnit baka två tårtbottnar, så var det dags att lägga ihop tårtorna under kvällen igår. Den första tårtan gick bra, den var jättefin och fluffen var lätt att vispa. Sedan skulle jag börja med den andra tårtan, den var helt förstörd. Den gick inte att rädda. Så det var bara att slänga ihop en ny botten. Det är tur att det går fort att göra tårtbotten. Sedan fick jag låta tåran stå och gick och la mig...

När jag vaknade upp på morgonen så var det dags att lägga ihop tårta nummer två och dekorera. Jag hade några timmar på mig innan det var dags att vara på kalas. Jag hade gott om tid och fick ihop två fina tårtor. Födelsedagsbarnet blev så nöjd så. Han tyckte att det var konstverk.

När vi varit på kalaset ett stund så valde vi att åka hem. Jag fick följa med mamma och pappa hem eftersom jag hade min bil där. När jag äntligen kom hem till mig själv, ja då kom tröttheten ikapp mig och jag somnade på soffan. Jag sover tydligen som bäst när jag inte riktigt vill sova, eftersom det blir fel i planeringen då. Men det blev en bra lördag trots alla och det blev inte en smula kvar av tårtorna. Det är ändå ett gott betyg. Imorgon är ännu en dag som jag ska ta det lungt. Jag har ingenting planerat och tänker låta det vara så oplanerat.

Idag fick jag äntligen vara ledig. Jag överlevde 10 arbetspass på raken men hälsosamt eller hållbart är det inte. Jag gjorde en missbedömning och råkade tacka ja till att jobba men så blev jag av med mitt kvällspass idag. Så idag bestämde jag mig för att bara göra det som föll mig in och det blev sovmorgon ända till halvtio och sedan åkte jag iväg till Borås för att äntligen träffa Gina. Det var bara det att jag kom iväg lite senare än jag hade tänkt, men det tar bara 30 minuter till Borås. Vad jag inte hade räknat med var att det finns inte en enda parkeringsplats i hela Borås klockan 11 en fredag förmiddag. Dessutom hamnade jag lite fel så jag körde nog där man inte får men jag tycker inte om att köra bil i Borås!   Jag hittade tillslut en parkeringsplats och kunde ta mig till mötesplatsen men då var GIna sen. Men tillslut hittade vi varandra och gick och satte oss på ett fik. Hon till och med bjöd på fikat för att jag hade fått vänta. Det var skönt att få träffa Gina och den lille pojken också. Jag har saknat henne. Det var så behövligt att få sitta där och prata med henne en stund och bara få göra något annat än att jobba. När jag skulle ta mig hem så gick det inte heller som planerat. Jag hamnade på fel ställe och så var det så många bilar att jag fick åka över Tvärred hem.    Men hem kom jag i alla fall.

När jag äntligne hittat hem och pratat med mamma i telefonen en liten stund så började jag med mina fluff. Imorgon ska jag på 90 års kalas och jag har lovat att baka tårta. Jag har insett att jag tycker att det är kul. Jag vill göra det här och känner mig inte alls stressad, snarare tvärtom. Det är avkopplande att få pyssla lite med tårtorna. Det blir aldrig så bra som på tv eller på bilderna som man använder som inspiration men jag hoppas att de ska smaka gott i alla fall. När jag gjorde tårta till farfar då blev dem lite barnsliga men det är för att min farfar är barnslig och för att mina farbröder ska ha något att diskutera. Den här gången blir det vuxna tårtor. Jag hoppas på det bästa i alla fall. Det är nya smaker och jag hoppas att allt ska passa ihop. Det kan bli antingen eller. Jag ska försöka bygga ihop tårtorna redan ikväll, så behöver jag inte pyssla med det imorgon men jag är inte riktigt klar med dekorationerna. Hur ska jag göra en fiol?   

Idag har jag haft en lugn dag och inte stressat någonting vilket har varit riktigt skönt så har jag hunnit med:

1. Sovmorgon

2. Njuta i solen

3. Fika med Gina

4. Göra två sorters flugg och hallonmousse

5. Skicka ett viktigt mail

6. Handla en ingrediens som fattades

7. Ta en power nap på soffan

8. Äta kvällsmat

Jag tänker mig även att punkt nummer nio kommer bli att lägga ihop tårtorna. Imorgon ska jag inte heller stressa. Då blir det bara det sista med tårtorna och sedan blir det kalas. Det kommer bli en bra helg hoppas jag. Jag hoppas även att kroppen ska lugna ner sig och hjärtat ska sluta slå så hårt. Jag hoppas även att syret ska komma tillbaka till hjärna och att mitt minne kommer tillbaka.

Ha en fantastisk helg alla där ute och var rädda om varandra.

XOXO

Idag fyller min lillebror 27 år! Han börjar bli vuxen han också.

Det är jobbigt att han blir äldre för det blir ju jag också.

Det är fantastiskt att ha en bror som finns där när man behöver honom.

När man behöver lite stöd, hjälp elelr bara behöver prata av sig. Ja då finns han där.

Den här lillekillen är idag pappa till en underbar, busig liten knatte.

Grattis på födelsedagen lillebror!

Det känns tungt... Det känns hopplöst... Vad gör jag nu?

Jag förstår inte... Jag älskade att träna, jag hade äntligen hittat min grej!

Men i torsdags när jag äntligen hade möjlighet att ta mig till träningnslokalen, då försvann all ork. Jag mådde illa.

Jag tycker inte om att behöva ge upp, jag vill hitta något jag tycker om att göra, något som ger mig energi.

Men i torsdags gav jag upp  

Jag orkade inte, kroppen sa ifrån. Jag orkade inte lyfta armarna och benen var som bly. Ögonlocken var tunga och jag ville bara lägga mig ner.

Det kändes tufft men kroppen ville inte vara med och ja ärligt talat så har motivationen till att bli riktigt bra, kankse bäst försvunnit helt. Den finns inte kvar.

Det är tungt och sjukt tråkigt. Men jag orkar inte med någonting. Det är två månader kvar av träningen men jag vet inte hur jag ska göra. Jag önskar att motivationen och glädjen hade funnits kvar. Men tyvärr så verkar det som att glädjen försvinner först när kroppen inte orkar mer. När väggen närmar sig då försvinner allting som har varit kul.

Jag tycker inte om känslan och jag tycker inte om den här konstanta tröttheten som hänger över mig hela tiden. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Jag borde fortsätta med träningen men jag orkar inte, och när jag inte har glädjen i att fortsätta ja då orkar jag inte kämpa när det är tungt och jobbigt heller... Jag har träning imorgon men jag vet inte om jag orkar med det. Jag får väl se hur kroppen känns imorgon efter att jag ska få lite ompyssling.

Imorgon ska jag få håret klippt och färgat, som jag har väntat på det här. och på tisdag har jag bokat in en massage.

Jag har spända muskler, det gör ont i hela kroppen och den behöver slappna av. Nä jag behöver stänga av alla grubblerier också och försöka sova gott. Man kanske inte ska fundera så mycket, det kankse är bättre att gör istället.

Var rädda om varandra, stanna upp och andas ibland

XOXO  

Den 21 mars så var det Världsdagen för Downs syndrom. Det är då nästan alla tar på sig olika sockor för att hylla olikheter. Alla är lika värda hur du än ser ut eller vem du än är. Vi var några stycken på jobbet som hade olika strumpor på oss. Men det här är viktigt inte bara den 21:a mars utan alla dagar i veckan under hela året. Så i år bestämde jag mig för att vara olika hela helgen.

21:a mars                         22:a mars                          23:e mars                         24:e mars (på jobbet)

24:e mars (hemma)

Det händer då och då att jag har olika strumpor på mig och det är för att jag har alltid varit min egen. Jag har inte Downs syndrom men jag känner dem som har och det är fina människor och därför så rockar jag sockarna flera gånger om året och inte bara en dag. Olikheter är bra varje dag.

Planeringen den här veckan blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag hann med att göra det jag skulle ändå... Jag har alltid en plan B eller försöker i alla fall se det som att alltid löser det sig. Den här gången löste det sig finemanng och jag fick använda plan B. Jag tog sovmorgon idag, då jag behövde vila ut efter en kort tidssjukdom. Det gick snabbt över... Min älskade farfar fyllde hela 80 jordsnurr i fredags och det skulle vi fira stort med att ha öppet hus i församlingshemmet. I min familj så hjälps vi alltid åt, det betyder i stort sett att farmor bestämmer att något ska göras och sedan ber hos oss att hjälpa till, samtidigt som hon gör precis lika mycket själv. Den här gången hade hon gjort fyra soppor medan min kusin hade gjort en Blomkålsoppa och min ingifta faster hade gjort en ministrone soppa. Den var för övrigt sjukt god. Jag blev nämligen hungrig och var tvungen att äta lite grand. Själv hade jag ställt upp med två tårtor och min mamma gjorde två tårtor. Min farmor hade då gjort tre tårtor typ. Hon hade i för sig gjort glutenfritt och sockerfritt. Jag är inte så bra på sådant, jag gjorde bara laktosfritt. Jag tog sovmorgon i alla fall och hann göra klart tårtorna och åka innnan de första gästerna kom. Vi skulle ha kalas hela dagen så jag skyndade mig inte till församlingshemmet, jag kom dit 12:05 och inte en enda gäst hade kommit. tio minuter senare så kom två gäster och sen kom det inga fler på jättemånga minuter. Jag vandrade mest runt inne i församlingshemmet och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Men vid 13:00 så kom det en massa människor. Då vällde det in folk, min bror och hans pojk kom också en stund för att vara där. Den lilla busen, han sprang omkring och skrattade och var glad hela tiden. Han var till och med så duktig att han tog i hand på folk som han inte ens kände. Han kunde spela piano också, det blir kankse en liten musiker av fasters lilla älskling. Jag vet att vad han än vill göra så kommer han att något som han älskar och brinner för. Min första tårta fick jättemycket beröm av alla. Den var vacker och jag måste säga att jag är nöjd med den också.

Det var inte så här min ursprungside såg ut. Jag hade tänkt mig en vit botten med lila prickar på hela tårtan men det blev inte så. När jag satt hemma vid köksbordet så hittade jag ingen bra cirkel. Jag hittade hjärtan och ett pepparkaksmått med en snigel. Jag vet att man kunde ha tagit ett glas för att få till ringar men det här blev bättre. Chokladrosorna har jag köpt. Det där med att tempurera choklad och göra sådant det har jag inte lärt mig än. Det kanske ska stå på min Bucket list!

Det här har skulle ha varit ett hav med en öde ö mitt på men det blev inte så . Det blev inte alls som det hade sett ut i min vision så för att rädda upp hela situtationen så det belv en sköldpadda istället   . Den drog visst till sig mer skratt än beröm tycker jag nog. Det var en som blev jätteförtjust och ville ta kort på tårtan innan någon fick skära i den och min kusin hon ville låta huvudet rulla. Pappa tyckte att man skulle flytta huvudet en centimeter och lägga lite hallonsylt emellan som vanligt höll hans bröder med honom. Dessutom trodde dem att det var en Padda! Det är alltid så här när jag gör någonting. Ingen kan aldrig någonsin säga, nämen vad fin Emma. Utan det ska alltid lägga tills något hemskt. Okej dem säger det med ett leende men varenda gång. Jag lyckas ju aldrig göra folk nöjda  . Ja vet att man inte ska bry sig om vad andra säger men ibland är det svårt. Jag tycker alltid när jag försöker att folk alltid lyckas säga något negativt.  Dem såg kankse inte så fantastiska ut men dem smakade tydligen bra. Jag hade en liten kusin som åt tre bitar av den. Så det är väl ett bra betyg hoppas jag. Det var 50-60 talet personer i församlingsgården i alla fall. Jag gick runt och pratade med några i alla fall och sedan hjälpte jag till med att diska, hämta disk och ställa ut ren disk.

Klockan 16:00 då gick dem sista gästerna hem också. Då var det dags att börja städa. Vi var så många som städade att det gick på en halvtimme typ. Det går fort när man hjälpsåt och det är ju trevligt. När allting var städat och klart ja då gick vi hem till farmor och farfar för att fira med familjen. Då dök resten av släkten upp, eller ja dem som inte var i Stockholm eller Australien kom i alla fall. Då satt vi allihopa i två olika rum. Alla satt i ett rum och så var det ju min familj som satt i det andra rummet. Vi åt planka, fasters lilla älskling åt som bara den. Han älskar mat och tårta. Han är inte speciellt kräsen, han äter tydligen allt utom skruvmakaroner. När vi hade ätit plankan så åt vi upp resterna av tårtorna och drack kaffe. Vid halvåtta åkte vi hem... Jag hann hem till Melodifestivalen. Det är klart man måste se finalen och jag tyckte det var rätt låt som vann även om resten av Sverige inte tycker det   Men tyckte jag läste rätt många positiva kommentarerpå nätet efter att John Lundvik hade vunnit med sin Too late for Love. Jag gillar hans röst och hans närvaror på scenen. Han älskar att stå där, han vill vara där, han når ut genom tvkamerorna, han berör med sin sång. Det är det jag gillar. Därför tycker jag att han är en värdig vinnare. Jag tror han kan komma bra i Eurovision också. Det beror helt på vad resten av Europa tycker när det väl är dags. Men jag tror att han kan få Europa på fall  

Nu tänker jag krypa ner under täcket och sova länge imorgon.

Ta hand om er där ute och var rädda om varandra  

Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.