Att var en tjej med många känslor som bara bubblar i kroppen hela tiden, är påfrestande för både kropp och själ. Men idag kände jag mig lugn när jag vaknade upp efter att ha sovit gott hela natten. För att slippa sitta inne och bara tänka, bestämde jag mig för att så fort som möjligt ta mig en vända ner på stan, det slutade med att det blev en 3km lång promenad, som var välbehövlig. Det känns som jag kan andas igen. I alla fall ett litet tag. Tills den där krypande ovissheten kommer smygande och hugger mig i ryggen. Den lägger sig som ett täcke över mig och jag känner att jag håller på att drunka. jag håller på att gå i bitar och har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag kan inte prata om det, eftersom den jag borde prata med inte har någon lust att prata. Allting känns så kallt och jag vill inte det, inte när det börjar närma sig julen med stormsteg. Jag vill ha en fridfull jul, det är allt jag ber om. Jag vet inte hur mycket tid han behöver för att bestämma om han vill lära känna mig eller inte, men jag känner mig ensamast i världen just nu och vet inte alls vart jag ska vända mig. Jag behöver ett svar, antar jag!!!

Jag mådde bra imorse sedan kom eftermiddagen och skolan tog slut. Då hade jag ingenting att fokusera tankarna på och åter kom ännu en gång till det jag inte borde tänka på. Jag klarar inte av det, att gå och hoppas och längta efter någonting som kanske inte ens finns. Det var perfekt, allting i ett. Det kunde inte bli bättre. Men avstånd är långa och väntan är ännu längre. Det känns som om någonting förändrades när jag åkte hem. Det kanske inte alls var så bra som jag upplevde det då. Jag vet inte vad jag ska göra längre, det gör bara ont. Jag undrar om det sett annorlunda ut om jag hade varit närmare...

Jag tog äntligen mod till mig och ringde det dör samtalet. Klumpen i magen blev inte bättre när han inte svarade. Men jag ringde en gång till när jag visste han hade mobilen i handen. Det var så skönt att bara få höra hans röst och prata. Vi pratade om allt utom det. Det nändes och svaret var: jag lovar inget, vi håller det öppet. Får man göra så? Det känns något lättare idag inte lika tungt som det har gjort. Men jag känner kanske ändå att vi behöver prata öga för öga om det här. Jag vill veta om det finns en chans. Att det finns någonting alls... Men det verkar inte som det är upp till mig utan till honom. Vi ska fortsätta hålla kontakten via sms. Ja det är väl bättre än inget men jag saknar de sms jag fick i början när allt verkade så lovande. Jag tycker om honom, väldigt mycket det känns så bra. Jag trivs i hans sällskap så lätt att prata med och det kändes som vi passade ihop. Men nu vet jag inte... Har ingen aning om någonting. Men det är väl så livet är.

Jag vet inte vad jag ska göra, det känns som om jag har hoppats för mycket och det slutar där. Jag kommer inte att få det jag önskat. Jag skrev ett brev men jag kommer inte att sända det, jag tror inte det blir bättre. Jag vet inte om det bara är jag... Men det känns som att det inte blir mer än det som var och det känns jättejobbigt. Jag skulle önska att allting inte hade varit så perfekt, då hade jag inte behövt känna mig så ensam. Då hade jag inte behövt förlora allt som kändes så bra. Verkligheten kanske inte var lika bra som bilden som målades upp innan allting hände. Det här har varit en jobbig vecka och jobbet gör inte att jag glömmer, snarare att jag hinner tänka ännu mer än jag egentligen vill. Jag önskar att jag kunde få ett svar, att jag kunde få veta någonting, men jag vågar inte fråga, vill inte vara den som skrämmer iväg allt. Jag önskar bara att telefonen kunde ringa och svaret kom. Jag skulle må så mycket bättre om jag slapp känna mig så oviss. Jag har ingen att prata med heller, och vet inte vart jag ska vända mig. Jag orkar inte må så här jag vill inte må så här. Jag har ingen att skylla på och det är inte meningen heller. Det är antagligen mitt eget fel. När jag äntligen hittade någon att tycka om, någon som var så lätt att prata med att vara sig själv med. Så... Får man inga svar. Det känns jobbigt nu, men jag hoppas på det bästa när veckan är slut... någon måste väl ta tag i det här. Jag måste väl våga fråga för att få några svar. Jag kan inte gå runt en hel vecka till och må så här... Det är bara att svälja alla tårar och klumpen i magen av oro som bara växer och slå en signal och hoppas att han har tid att svara....

Passo a te ogni giorno, ogni ora, ogni minuto, ogni secondo. I tuoi begli occhi, il tuo sorriso è inciso nella mia memoria. La tua calma, la tua persona cosi facile essere te stesso con te. Non ho bisogno di na scondersi, di aprire il mio cuore per te e la cosa piu spaventosa che abbia mai fatto, ma quello che un sollievo sapere che si sta ascoltando e la cura di me io non voglio perderti! Voglio vincere il tuo cuore, attravers lo stomaco, attraveso i sentimenti, attraveso il fuocoe l'acqua. Ho debole quando ti vedo, ho caldo quando mi tocchi. Mi sento alla grande quando si e accanto a, e le tue labbra in cerca mie. Posso onestamente dire: Ti amo!

Ja nu är klockan 06:50 och jag kom för tidigt till jobbet. Jag börjar inte jobba förrän klockan sju så jag vågar inte väcka personen ifråga. Eftersom vi bara setts en gång igår men det var i skolan. Morgon rutinerna börjar först klockan sju. Sedan blir det stilla sittande tills man behövs. Jag hoppas dagen ska gå bra. Alla är vi barn i början. Nervositeten har inte släppt än :( vi hoppas på det bästa helt enkelt. Nu är det alldeles strax dags att börja jobba. Måste säga att trots de olika vägbeskrivningarna jag fick igår var det lätt att hitta hit. Så imorgon kan vi åka hemifrån lite senare. Jag kan sova lite längre.

Jag trodde det skulle bli lättare om man jobbade och hade någonting att göra. Men jag hade fel. Det här jobbet har bara gett mig tid till att tänka. Det känns i hela kroppen klumpen i magen sväller och tårarna ligger närmare och närmare ögonblicken. Önskar jag kunde blunda och låta bli att känna för en liten stund. Tänk ändå om det bara är en dröm, snart vaknar jag och helgen fanns inte. Den har aldrig funnits. Det hade varit minst lika hemskt. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vill ha en chans till, visa hur fantastisk jag är. Ingen ska behöva ångra sig. Jag vågar inte fråga då jag inte vill höra svaret. Jag vill bjuda hem honom, hem till mig och visa hur jag är på hemmaplan. Få ge något tillbaka. Eftersom avståndet verkade vara ett problem. Jag vill så gärna visa att det är inget problem, vi kan ta oss igenom det också det vet jag. Denna hemsks ovissheten gör mig galen, jag håller på att gå sönder. Jag håller på att förlora förståndet snart. Vart ska jag ta vägen. Vart ska jag gömma mig? Jag slits itur långsamt.

Det känns som jag äntligen hittat hem, som om det var det här jag har väntat på hela livet.... Men det känns ändå så svårt, att kunna släppa allting, att behöva vänta på att få veta. Det känns som de bästa dagarna i mitt liv och jag vill inte lämna det bakom mig, inte än och inte nu. Jag vet hur jag ska tolka, det känns som signalerna blev dubbelt, att jag försökte för mycket. Jag ville inte förstöra, jag ville bara för en gång skull bli omtyckt... Jag vet inte hur jag ska prioritera, vet inte vad jag ska vänta mig... Jag vet... och jag tänker låta bli att fråga, det får ödet avgöra. Men jag vill inte få ett nej.... Det skulle göra så ont, jag har spelat upp scenario efter scenario och inget av dem slutar lyckligt. Kanske, jag förbereder mig för det värsta för att det inte ska göra så ont när svaret kommer... Jag hoppas att tårarna slutar att rinna och att allting blir lika härligt som det var under de här få dagarna. Det jag såg och det jag fick vara med om, fanns inget som var dåligt, allting var så fantastisk bra. Så lätt och det kändes som man redan bodde där...