När jag vaknade upp idag, mådde jag hur bra som helst och kände mig redo för dagens utmaningar. Jag hade planerat hur dagen skulle se ut. Det sket sig fullständigt. Jag gjorde mig klar för att åka till jobbet och började plötsligt att hosta. Det kändes lite som att det satt något i halsen och det gjorde det tydligen, för strax där efter låg jag på knä och kramade toalettstolen   . 2h innan jobbet! Det var bara att ringa till  jobbet och sjukanmäla mig. Jag har jobbat tillräckligt länge för att veta att man inte går till jobbet om man har kramat om toalettstolen. Jag kände mig lite frusterad, det kliade fortfarande i halsen. Men nu är jag sjukskriven i 48h, det är lite ofrivilligt.  Känner mig fortfarande inte dålig och jag har fått behålla allting jag har ätit. Det kan vara så att kroppen säger ifrån. Jag gör som vanligt, kör i 110km/h. Tänk att jag aldrig lär mig men nu får jag lite extra vila.

Jag smög faktikst ut och satte mig på verandan för att få njuta av solen. Jag är sjukskriven men jag har ju inte lämnat min tomt. Lite sol behövde jag få...

Idag är sista dagen då jag kan äta precis allting. Imorgon börjar mitt nya liv och jag är livrädd  Jag har ägnat min extra dag hemma till att planera för morgondagen. Jag är redo, jag vet att det kommer att fungera, att jag kommer klara det. Men jag är ändå rädd  Så till lunch idag åt jag lasange och till kvällen blev det pizza. Jag kommer att sakna mat men jag vet att det är värt det.

Ta hand om er där ute

X0X0  

Precis som de tre första dagarna den här veckan så har jag varit uppe vid sju tiden. FÖr mig är det här jätteovant, då jag brukar ha mest energi under kvällarna och aldrig går och lägger mig. Men eftersom jag försöker gå och lägg mig i tid så försvinner ju kvällarna och dagarna känns evighetslånga när jag går upp vid sju. Jag har ingen aning om vart jag ska göra av tiden. Jag har varit ute och promenerat varje dag sedan den 21 september. Då jag började min sjukskrivning som jag tänker ta mig ur på ett eller annat sätt i alla fall. Jag tänkte att jag skulle ta en morgon promenad trots att vädret inte gjorde humöret på topp. Men det tog stopp, jag tappade all lust och kände mig bara ledsen igår. Det började med att jag uppräckte att jag behövde nya lurar till den nya telefonen. Då rasade allt och jag vägrade att gå ut Jag släppte ut katten en stund istället, trots att det blev kallt. Det blev ingen promenad igår eftersom ajg krp ihop i soffan och tittade på film. Igår valde jag att se på julkalendern från 2007 En riktigt jul. Den var lika mysig den här gången som första gången jag såg den. Jag blev inte på bättre humör men jag blev inte heller på sämre humör. Så igår gjorde jag ingenting alls, jag tänkte försöka ändra det imorgon. Men det får vi väl se då. Mathias ringde och pratade med mig en stund, och det gjorde i alla fall att jag kände mig mindre ensam. Men nu är dagen äntligen slut och jag kan gå och lägga mig.

Jag var ledsen men jag hann i alla fall att plocka och sortera lite grand här hemma. Det var bra gjort.

Over and out

X0X0   

Idag känns som en bra dag eller i alla fall hittills. Jag började igår med att gå upp 06:30 för att jag skulle ut och gå, dock blev det inte så men det blev en kort promenad. Idag ställde jag klockan på 06:45 för då är jag uppe vid 07:15 senast. Beror lite på hur gärna jag vill gå upp på morgonen. Idag kändes det som jag inte har något val. Kankse för att jag var jättekissnödig och Ziva skrek i högans sky. Hon hade väl tröttnat på att befinna sig i sovrummet. Jag vaknade till 5 minuter innan klockan ringde. Jag släppte lös Ziva så fort jag hade gömt undan råttfällan. Jag vill inte gärna att hon ska fastna varken med nos eller tass. Dock verkar mössen också sova på natten eller så kommer dem helt enkelt inte ut, utan håller sig i väggarna. Det är väl varmare där. Om det nu är några moraltanter som läser min blogg, så stänger jag in katten i sovrummet tillsammans med mig och jag flyttar även över lådan i fall hon behöver gå på toaletten. Resten av dagen är hon över hela huset, både högt och lågt. Om hon blir alldeles för odräglig så släpper jag till och med ut henne en stund. Hon springer in och ut genom dörren och hon kommer när jag ropar. Ibland svarar hon mig också. Om en vecka så blir hon 5 månader min lilla kattunge. Och i slutet av november kommer jag att kastrera henne och efter det kan hon springa fritt så länge hon vill och jag kanske kan stänga dörren, så får hon knacka   Nackdelen med att gå upp tidigt är att dagarna går så långsamt. Dem tar aldrig slut och eftersom jag inte gör så mycket just nu så blir det väldigt långt. Men idag har jag bestämt mig för att baka lite, inte för att jag äter kakor men jag gillar att baka. Jag gjorde bullar till den 4:e oktober och det var så rogivande när jag fick stå vid mitt köksbord och rulla bullarna. Dessutom blev grannarna glada, jag delade ut bullar också. Nu ligger det några bullar i frysen om någon skulle komma förbi på spontantfika eller något sådant. Man vet aldrig vad som kan hända här ute på landet. Tänk om någon for motrstopp och behöver ringa bärgaren, då är det ju bra att jag har både kaffe och bullar här hemma. Inte för att det lär hända mer än i reklamfilmerna.

Nu börjar tydligen dimman lätta också. Då ser jag kanske när de skrämda älgarna springer över vägen. Älgjakten började igår och jag tänker inte gå ut i skogen på flera månader nu. Man vill ju inte råka bli skjuten eller påsprungen av en skrämd älg. Jag kanske är lättskrämd, så ibland ifrågasätter jag, varför jag bor här ute. Jag är dessutom mörkrädd och det blir rätt mörkt här på kvällarna. Speciellt eftersom det inte finns några gatlampor här. Det ljus som finns är en ensam gatlyckta och min dörrlampa, efter det är det bäck svart. Jag ser ofta många monster i mörkret, de hemsöker mig jämt. Det kankse är dags att ta tag i de där monstren och reda ut varför dem finns där. Jag vill hitta tillbaka till mig själv igen. Jag vill vara glad men det kanske dröjer länge.

Be safe and be kind

X0X0  

Idag fick jag ställa klockan lite tidigare för att hinna få klart allting innan gästerna kom. Det var trevligt med besök, jag tände i kaminen när jag vaknade bara för att jag har en och för att kunna skryta med den. Det blev varmt och gott i hela huset i alla fall. Efter det skar jag upp grönsakerna, letade fram fat att lägga allting på. Det sista jag gjorde var att duka fram allting på bordet och slå på kaffet innan de kom in genom dörren. Det var trevligt med besök, det gjorde att jag slapp sitta framför tv en hel dag. När de hade åkt hem, stod disken kvar på diskbänken och jag tänkte... "Det där det kan vi ta sedan" och så la jag mig på soffan en stund. Men sedan bestämde jag mig föra tt ta en promenad. Idag gick det undan, först slog jag lördagens sträcka och det slutade med att jag gick hela tre kilometer. Det gjorde gott för själen. Det allra bästa var att jag hann inte tänka så mycket idag. Jag promenerade bara och var i nuet. Jag tänkte inte, jag lyssnade bara på musiken och fokuserade på att få fötterna att gå och dem gick. Imorgon kankse jag kommer ännu längre. Jag fick ett telefonsamtal på vägen tillbaka så promenaden hem gick ännu fortare.

Nu slängde jag iväg en blick på klockan och såg att det började bli dags för att fixa lite mat. Jag behöver fortfarande äta ibland också. Mina nya rutiner just nu är vakna-äta-ligga på soffan- promenera- äta- sova...

Men en dag så ska jag vara mig själv igen, en dag ska jag kunna le och se positivt på allting igen. Jag vill vara den personen, jag vill vara den där snälla och omtyckta, utan att egentligen bry mig så mycket om vad folk tycker om mig.. En dag!

Stay safe

X0X0  

Ibland funderar jag på om det inte hade varit bättre om jag inte fanns. Om jag hade fullföljt mina tankar för 13 år sedan. Då hade jag inte behövt känna så här idag...

Tänk om jag inte fanns...

...då skulle lillebror få vara storebror.

...då skulle farmor och farfar ha enbart perfekta barnbarn

...då skulle min första kärlek aldrig ha manipulerat mig

...då skulle min första kärlek aldrig skadat mig så att jag skrev det där brevet

...då skulle världen vara en bättre plats

--- då skulle jag aldrig behöva uppleva att se mina vänner slitas ifrån mig

...då skulle mobbarna inte behöva bekymmra sig över att jag var annorlunda

...då skulle världen vara en bättre plats.

...då skulle jag slippa bli lurad av alla jag trodde tyckte om mig.

...då skulle jag inte behöva tänka de här tankarna nu

...då skulle världen vara en mycket bättre plats.

Kära mormor!

Idag är det 10 år sedan du lämnade oss och jag har så mycket att berätta. Det finns så mycket som du inte har en aning om. Det känns så tungt att inte kunna krama om dig och höra din röst. Jag hade behövt dig så många gånger under de här 10 åren. Jag är sorgsen över att du inte fick vara med och fira min 25 årsdag eller min 30 årsdag. Jag har så mycket som mitt hjärta vill säga och därför tänker jag berätta det för dig. Idag skulle du ha varit 73 år och jag tror att du hade varit en pigg tant med ett stort leende på läpparna och alltid tid för oss. Det var en av dina största egenskaper, du hade alltid tid, du fanns alltid där. De första åren var extremt jobbiga i alla fall för mig. Hur de andra kände, det vet jag inte. Så jag kommer att fokusera på mina egna känslor. Året efter att du hade gått bort då gick Linus och förlovade sig på din födelsedag  Det tyckte jag var fint gjort av honom även om han själv inte hade tänkt på det. Fem år senare så gifte han sig på din födelsedag. 2017 födes en liten Hobbit och 2019 föddes en liten prinsessa. På Hobbitens dop, så spelade jag tvärflöjt, det blev en helt ny värld från Disneyfilmen Aladdin. När Prinsessan hade dop, fick jag bli fadder. Så nu är jag stolt faster till två småtroll som verkligen förgyller tillvaron i livet. Jag lovar att du hade älskar dem båda och de hade älskat dig.

Livet kanske inte bara gick utför, inte för alla andra i alla fall. Men efter att du hade lämnat oss så gick det bara rakt neråt för min del. Eller det är i alla fall så det känns. Jag förlorade en vän som jag tyckte väldigt mycket om bara några månader innan jag skulle fylla 25. Jag visste inte då att han betydde så mycket för mig men när besked kom, då bröt jag ihop helt och hållet. Nu var livet 25, det skulle inte bli mer än så här. Och då tyckte jag inte att det hade hänt mycket i livet att vara stolt över. Jag fick ett brev som han hade lämnat efter sig, det gjorde ingenting lättare. Jag blev mer arg än ledsen när jag läste hans brev. Jag sparade det... Det var hans sista ord någonsin i den här världen. Jag åkte faktikst långt för att få vara med på begravningen, jag behövde få ett avslut. Jag behövde få säga förlåt. Jag kan fortfarnade önska att han hade pratat med mig istället för att bära på allt det där alldeles för sig själv. Tanken slog mig när jag satt vid din och morfars gravsten, jag kankse skulle sätta mig i bilen och åka hela vägen till kyrkan hans begravning var och leta upp hans gravsten bara för att få en chans att prata med honom igen...  

I år skulle bli mitt år men det blev det inte. Jag hade trott att allting skulle vara annorlunda och att det skulle kännas bra att få fylla 30 år. Men det blev inte så, ingenting blev som jag hade hoppats. Det började med att ett helt nytt virus spred sig över hela världen, en pandemi. Hela världen har förändrats, satt sig i chock eller i alla fall i början på året. Vårdpersonal och även vi inom äldreomsorgen har fått jobba extra mycket och det har tagit på krafterna. Energin är slut, jag är slut...Jag fick en bra 30 års dag även om du inte var där... Jag har inte ens brytt mig om mitt schema det senaste. Jag har bara lagt ut tider och Fridagar för att lägga ut dem. Det resulterade i att jag var tvungen att jobba hela dagen. Men det blev rätt bra ändå. Dagen började med att jag fick plocka bort toalettpapper, snören och ballonger från min bil ( det är fortfarande ingen som har erkänt att de har busat). Det blev en rätt lugn dag på jobbet och sedan kom Lions och bjöd på tårta. Jag tog en tårtbit och låtsades att det var för mig. Jag fick sång och grattishälsningar hela dagen och så fick jag present från mina underbara kollegor. Efter det blev det present hemma hos mamma och pappa. Men jag saknade en kram ifrån dig.

Det är många gånger jag har behövt dig, din tröst, din tid och dina råd. Jag har inte mått bra, jag vet inte vem jag är längre. Ibland vet jag inte ens vad jag heter när jag vaknar på morgonen.  Jag minns att när jag bestämde mig för att läsa franska som 12 åring, då visste jag vad jag ville bli och idag, 18 år senare har jag ingen aning om vad jag vill göra. Jag tycker om mitt jobb för det mesta men idag orkar jag knappt gå dit, jag kan inte hantera pensionärerna. Jag kan inte le längre... Jag saknar dig så mormor. Jag behöver dig! Älskade mormor, varför är livet så orättvist. Nu måste jag nog stänga ner, Ziva vill ha min uppmärksamhet. Ja, det glömde jag nästan att berätta. Jag bor numera i Nickes hus tillsammasn med min kattunge Ziva. Hon tycker inte om att vara ensam men hon är ett bra sällskap och jag känner mig inte så ensam... Ziva är min 4:e katt. Min allra första katt Tintin, tog räven när hon hade fyllt ett år. Jag var så ledsen och förtvivlade när TIntin försvann... De andra två Gustaf och Sixten lever, de är 5 år gammla nu och bor hemma hos mamma och pappa i ditt gamla hus. Där katterna trivs. Så nu i slutet på min semester så hämtade jag hem en liten Ziva. Hon har tagit en stor plats i mitt hjärta.  Snälla mormor, du tar väl hand om Tintin åt mig tills vi ses igen.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta...Emma  

Idag var jag religös. Jag var ledig och hade tänkt ha sovmorgon, jag tänker i för sig ha sovmorgon varje morgon. Men den här söndagen så hade jag valt att vara med i Nykyrka för att sjunga ihop me Gospelkören för sista gången tillsammans med Gerd. Hennes idé lät riktigt bra sen vet jag inte hur mycket effekt det gav. Men i alla fall, vi samlades i kyrkan och satte oss utspridda och ja alla höll avstånd. Vår körledare började spela Let the church say Amen. Mitt i låten så reste vi oss upp och gick ut i altar gången och fram och ställde oss där framme. Det var roligt att ha fått vara med på en sådan grej. Men jag gillar inte att inte ha koll på hur saker och ting ska gå till... Det var lite oklart men någon visst i alla fall hur det skulle gå till typ. Vi körde My tribute innan vi gick och satte oss. Det var mässa den här söndagen plus nattvard. Men den här gången gick jag inte fram. Man kliver inte in på en fest man inte är bjuden på. Men en sak som prästen sa, eller om det var prästen lärjunge som talade under predikan. Det spelar ingen roll. Det var en lång predikan som han hade kunnat korta ner lite grand men en sak som fastnade var frasen:

" Vi, har alla någon som sitter på en tron på hjärtat. Det kan vara en partner, en vän eller någon du bara tycker väldigt mycket om. Så vem sitter på ditt hjärtas tron?".

Jag blundade, lutade mig tillbaka och tänkte att ni släpper allting. Nä inte ens i kyrkan får jag vara ifrån mina demoner. Det jag såg var en röd man med svarta ben och horn i pannan som satt på en tron. Nu är det nog bekräftat. Jag är förföljd av ondska och demoner, inte konstigt att jag inte kan slappna av och få vara glad. Jag är tyngd av oro och ångest. Jag trodde att kyrkan var en friplats, tydligen inte. Jag vågade inte blunda mer under den här dagen. När nattvarden var över och vi närmade oss slutet, ja då fick vi gå upp och sjunga en låt till som inte var planerad. Sedan gick processionen ut tillsammans med oss till den här låten, som jag har glömt namnet på redan. Men det var en bra början på den här ärliga söndagen

X0X0   

Idag blev en lång dag. Först vaknade jag till och var klarvaken vid 03:58. Jag var inte glad. Låg kvar i sängen i 30 minuter utan att kunna somna om. Då gick jag upp. Jag satte mig i soffan istället och började titta på Bäst i Test. Det tycker jag är ett roligt program. Jag lyckades till slut somna och sov i alla fall en timme innan klockan ringde. Då åt jag en smörgås till frukost för vid 9.30 så kom mamma och vi åkte till Gällstad och Limmared för att gå på loppis. Jag ska inte följa med mamma på loppis, för jag handlar alltid något. Speciellt hos Annie. Men jag är nöjd med det jag hittade. Vi åkte sedan vidare till Limmared och gick in i två loppisbutiker innan det blev alldeles för mycket folk. Ibland känns det som man smyger omkring lite. Är det för många människor på samma plats ja då sticker man på en gång. Det är en mysko känsla faktiskt. Men mycket man gör i dessa tider gjorde man inte innan, jag har i för sig alltid varit lite skeptisk emot för mycekt folk men nu smyger jag mer än jag gjorde innan. I alla fall... I den ena loppis butiken hittade jag två små skålar och en kattsandsspade, så nu är jag redo att hämta hem min lilla familjemedlem. Nu är det snart slut på ensamheten    

När vi hade shoppat klart åkte vi hem till vänner till familjen för att dricka kaffe. Jag hade kvar kaka från gårdagen så jag tog med och bjöd på den eftersom jag inte kommer att äta upp kakan själv. Vi satt där en stund och sedan åkte vi hem för att äta lite snabblunch och jag hann sova i 30 minuter i alla fall så att jag skulle orka kvällen.

Vid 16:30 anlände jag hem till Lillian och Bengt i deras nya hus. Det var ett jättefint hus de hade. Lillian gick och plockade blommor i en jättefin vit tunika som hon hade på sig. Hon blev jätteglad för den lilla blomkrukan med rosor som hon fick inflyttningspresent av mig. Bengt fick två flaskor öl och blev jätteglad. Jag fick en rundvandring i huset och så fick jag träffa Roffe igen. Sedan började de andra gästerna trilla in och det blev jättegott grillat kött, potatisgrtäng, vitlöksbröd och sallad. Det blev helt enkelt en riktigt trevlig sommarkväll, en sådan där kväll som jag verkligen behövde. Jag var lite trött eftersom jag sovit dåligt och hållit igång hela dagen men så värt att få sitta där ute på altanen och äta god mat, med trevligt sällskap och mycket skratt. Jag har kankse inte tänkt på det så mycket men jag har mycket bra folk omkring mig. Som ger energi, som ger glädje... Ikväll var en sådan kväll i alla fall  

Tack för att ni finns och ger mig lycka i livet  

Ta hand om varandra där ute

X0X0