Idag är ingen bra dag. Jag har varit i slagsmål med alla mina inre demoner. Jag vaknade tidigt för att gå en tur på stan och se om det var något att ha på Black Friday. Det var inte en människa på stan klockan 08:15. Jag hittade inget jag behövde heller. Jag var mest ute de där 23 minuterna det blev för att fösöka sluta tänka. Det gick inte så bra, jag har varit jätteledsen och nedstämd hela dagen. Jag håller på att bli tokig. Jag orkar inte med mina tivvel eller mig själv egentligen. Jag funderar alldeles för mycket på vad som är fel, varför jag är fel. Jag önskar verkligen att jag kunde stänga ner alla tänkar och sluta läsa så mycket på Internet. För egentligen blir man inte klokare bara sorgsnare. Jag tänker att det är gamla regler och varför ska det finnas regler överhuvudtaget. Antingen är du intresserad eller inte. Måste man verkligen spela svår och allt det där? Ja du behöver väl inte berätta hela ditt liv på en gång men måste man snurra in sig i en massa vita lögner och sedan blir någon ändå sårad. Ibland räcker det med ett " Tack du var trevlig men jag tror inte att vi är på samma nivå". Det behöver inte vara svårare, det behöver inte bli krångligt. Om man kör med öppna kort från början. Jag tänker mig att vill man ha något så får man säga det, annars försvinner det.  Om man inte visar något så blir man bort vald och om man visar något så blir man bort vald. Hur ska man göra för att bli omtyckt alls. Det känns inte som var dig själv fungerar heller... Jag tror på ärlighet och kommunikation och tycker inte det borde vara svårare än så... Jag önskar bara att jag kunde lämna alla tvivel och hemska monster bakom mig och bara lita på att det han säger är sant. Men idag är ingen bra dag. Jag känner mig inte alls omtyckt och misslyckad som människa. Det är inte det att jag desperat behöver en man i mitt liv men jag börjar hata ensamheten och jag söker någon att dela min vardag med. Är det så fel? Alla andra får varandra men jag står fortfarande utanför och tittar på.    

Jag måste verkligen lära mig att stänga av mina tankar och tvivel. Nu har jag suttit i nästan en timme och gått ingenom sida upp och sida ner allting som har med dejtin och signaler av killar att göra. Men jag blir inte klokare. Jag känner mig bara sämre och sämre. Jag vill tro att det bästa är att strunta i allt som står på nätet och gå efter sitt hjärta. Varför kan vi inte bara kommunicera med varandra och vara ärliga. Varför ska man spela och låtsas hela tiden. Varför kan man inte bara säga som det är. Okej det är jobbigt och ja ibland sårar det... men ibland sårar det mer att ljuga. Usch vad jag inte tycker om att vara en känslomänniska. Jag vill också kunna stänga av och slippa känna allting så himla mycket men det är svårt. Jag är inte sådan, jag är en omtänksam person med många känslor och jag är lojal och bryr mig om folk. Det sårar mig ofta för att jag är snäll.... Förbannade Internet!!!

Usch jag vet varken ut eller inte förtillfället. Jag känner mig så sjukt nedstämd. Men det är väl för att jag alltid går helhjärtat in i något som jag tycker är värt att satsa på. Det slutar oftast med att jag smäller stenhårt i marken tyvärr. Men jag kan inte hjälpa att det är så här... Den här gången kändes det verkligen som att vi klickade på riktigt. Det som ställer till det för mig är nog att jag inte alls är van att dejta någon med barn. Vet inte om man kan kalla det att dejta när vi har setts en gång och han vill gärna träffas igen men han har ingen tid just nu. Det kan vara saker som jag inte har vågat fråga om eftersom jag inte vill lägga fokust på det jag inte har att göra med förrän det blir på riktigt. Jag vill bara lägga mitt fokus på honom och att han ändå ska känna att jag finns där, att jag är någon att lita på... Men jag vet inte om man ska bry sig och fråga om barnet mer... Jag vet verkligen inte. Jag somnade sent igår eftersom tvätten tog långtid och sedan hann jag fundera en hel del... Jag blir galen på allt jag läser på nätet...jag vill tro att det här inte är en skitstövel, och eftersom vi har pratat en del om tidigare erfarenheter hoppas jag innerligt att han inte "fegar" och låter det rinna ut i sanden. Jag kan tycka att det är skitonödigt att tala om för en tjej att man vill ses igen (tre gånger) om man egentligen inte vill. Jag försöker smälta att det finns tusen saker som kommer emellan när det finns ett barn att ta hand om men om man vill hitta någon att dela sitt liv med, ska man verkligen komma med osanning då? Jag är en ärlig person och även om det är svårt att säga till någon jag tycker inte om dig, så biter jag i det sura äpplet och gör det. Om jag träffar en person som jag inte klickar med, så säger jag aldrig " jag vill träffas igen". Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Jag tycker det är bättre. Sedan vet jag att jag är en person med kontrollbehov, jag vill ha kontroll på läget, det är inte alltid lätt att kämpa med. Det har också gjort att jag vill ha kontroll över mina känslor, som är ännu svårare att ha kontroll över. Men om jag får ett ordentligt och ärligt svar från början så är det lättare att bestämma sig och styra över vad jag ska känna och inte känna. Den här gången trodde jag verkligen att jag hade hittat rätt men ska det vara så illa att det ska gå två månader emellan bara för att han har barn. Jag begär inte att jag ska träffa barnet, det är hans ensak enbart om han vill presentera mig eller inte. Men om han vill ses igen, ska det verkligen behöva ta så lång tid? Åh vad jag blir galen. Jag måste verkligen ha något att göra... Jag sitter inte och väntar på honom hela tiden, så desperat är jag inte... men jag har svårt att slappna av när jag är ledig och bara ta hand om mig. Jag behöver ingen kille för att fungera normalt, jag vill bara ha någon att komma hem till, någon som frågar hur det är och någon att hålla om en stund på kvällen. När det stormar ute, dä önskar jag extra mycket att jag hade någon att hålla om bara en liten stund, bara tills stormen har lagt sig. Ibland tycker jag verkligen inte om att vara den jag är. Jag är snäll, tänker för mycket och känner för mycket... Om jag helhjärtat går in i något så gör jag det tills jag vet att jag måste sluta hoppas på något.