Vad gör jag för fel? Vad gjorde jag den här gången?

Det har känts i några dagar som det går åt fel håll.

Jag kan inte hjälpa att det sårar mig.

Jag försökte ändra på mig tänkte att jag låter bli att skriva för mycket.

I fredags svarade du när du kommit hem från jobbet i alla fall.

Igår svarade du knappt alls, jag fick ett meddelande vid halv elva.

Jag hade ändå svårt att sova, det kändes inte som meddelandet var något glatt heller. Mest bara ett tvång.

Jag försökte glömma och gick till slut och la mig och jag sov drömlöst det gjorde jag.

När jag vaknade upp såg jag att du hade läst meddelandet men inte svarat. Jag skrev till dig men det ser ut som att det inte kommer fram. Det finns säkert tusen anledning.

Jag förstår inte varför du skulle ha blockat mig. Vad har jag gjort?

Jag hoppas verkligen inte att du bara har blockat mig, önskar att du kunde vara vuxen nog att säga till mig som det är i så fall. Visst skulle det kännas oerhört tråkigt om du inte vill ses igen. Men säg det hellre än låtsas att jag inte finns.

Jag undrar om jag ska säga som det är eller om jag ska låta bli att säga något alls. Jag vill egentligen bara veta om du vill ses igen eller inte. Vill du inte så ska jag inte störa dig igen. Men jag tycker inte om när man skickar dubbla signaler.  Du är min dröm, det kändes bra redan när vi pratade med varandra. När du sedan kom in genom dörren och vi sågs för första gången. Ja då kändes det bättre än det någonsin har gjort. Det kommer göra ont om svaret är nej men det sårar mig ännu mera om du inte svarar alls.

Men jag undrar verkligen vad jag gjorde för fel den här gången. Sa jag något dumt? Gjorde jag något dumt?

Snälla!!! Vad gjorde jag för fel???

Jag kan inte hjälpa det!Jag tänker på dig 24/7. Dygnets alla timmar.

Jag bestämde mig igår för att inte vara för ivrig men jag kan inte hjälpa det.

Jag känner väldigt starkt och allt kändes så rätt. Jag vill bara inte säga det

via nätet, jag önskar att jag kunde träffa dig, få se dina vackra ögon och säga det till dig.

Men det känns som att allting går åt fel håll av någon anledning. Jag vet inte vad som har hänt.

Jag bestämde mig igår för att ta det lite lungt, ville inte skrämma iväg dig.

Jag blev jätteglad när jag såg att du skrev till mig under kvällen. Det pirrade till i magen

och jag kände hur varm jag blev på insidan.

Det var inte många meddelanden men det räckte att veta att du tänkte på mig en liten stund i alla fall.

Jag tyckte att det var skönt att jobba idag så slapp jag tänka på dig så himla mycket. Jag hörde av mig när jag slutade men jag har fortfarande inte fått något livstecken från dig. Visst kan det vara så att du göra något annat.

Det är klart du har ett liv och jag har ett men jag önskar verkligen att vi kunde ha ett tillsammans.

Det har aldrig känts så himla rätt på en gång. Redan när du kom in genom dörren så visste jag att du var den jag hade väntat på.

Det kan verka knasigt men det känns perfekt!

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska fortsätta.

Jag önskar verkligen att vi sågs igen, att jag fick en chans att prata med dig.

Jag vågar inte heller säga för mycket för att jag vet att jag alltid blir sårad i slutändan.

Men det kändes verkligen som att vi klickade, du var helt fantastisk. Jag minns det allra första du sa till mig och jag visste redan då att du var speciell. Åh snälla kan du inte skriva till mig. Bara visa att du lever.

Jag vet att vi lever två helt skilda liv men jag är anpassningsbar, jag önskar mig bara en enda chans.

Jag vill bara ha ett svar, ett jag eller ett nej för att kunna släppa och gå vidare igen.

Även om det verkligen känns som du är den drömprins jag har saknat hela mitt liv.

Varför ska jag alltid bli olyckligt kär? varför kan jag inte få vara lycklig när jag träffar någon?

Jag gick och la mig i natt och tänkte att allting kommer kännas bättre imorgon.

Efter att jag hade läst en massa tips på hur man dejtar och ska bete sig. Jag hittade

inte riktigt allt jag sökte men jag tänkte att det enda jag kan göra är att vara mig själv.

Jag har aldrig försökt vara någon annan heller. Jag somnade rätt fort och sov rätt gott fram till småtimmarna.

Då örjade tankarna att snurra och dem var inte vänliga emot mig.

Jag förstår inte varför jag ska se ner så mycket på mig själv och alltid tro att det är mitt fel.

Jag hoppas verkligen att mina hjärnspöken har fel, att han inte har tröttnat på mig.

Jag önskar bara att vi kunde ses igen och kankse oftare än vi kan men det är bara att bita ihop och gilla läget,

än har han inte slutat att skriva till mig. För att inte skrämma iväg honom allt för fort, så ska jag sluta att störa för mycket.

Ett sms på morgonen och ett på kvällen, det är väl okej ändå. Jag tror att jag är kär i alla fall för jag kan inte sluta att tänka på vad han gör just nu.

Antar att han är på jobbet och har fullt upp. Det är tur att jag själv ska åka till jobbet snart så att jag slipper att fundera så mycket. Imorgon så jobbar jag hela förmiddagen så då hinner jag inte ens tänka när jag går upp. Skönt.